Postkristen teologi

Hemkommen från en tids resande… Denna gång en recension jag inte är nöjd med och den här gången kan jag inte skydda mig med dåliga ursäkter som det begränsade omfånget. Nej, mer intressant hade det varit och bättre hade det blivit om jag tagit mig an Martinsons bruk av Nietzsche och hans försök att sammanföra den eviga återkomsten med Benjamins analys av den tragiska hågkomsten… Problemet med Postkristen teologi ligger nämligen just här, i Martinsons mytiska förståelse av slutet, minst sagt inadekvat emedan den tycks reproducera de metafysiska föreställningar om slutet som författaren säger sig vilja göra upp med. Den teologiska frågan bör ju vara: vilket är hindret som förvägrar oss ett slut?! Det vill säga – vad förvägrar oss att tänka ett slut på det bestående? På traditionens makt? Men för Martinson går tankarna så här istället:

Vi tycks inte kunna finna någon omväg som inte på ett eller annat sätt leder tillbaka till det bekantas cirkel: att göra det egna till raster för det andra. Möjligen är detta den djupaste teologiska aspekten av Nietzsches tal om den eviga återkomsten, en aspekt som samtidigt blir till en kritik av allt apokalyptiskt tänkande som tror sig om att kunna börja om på nytt och bringa ordningen i tillvarons ofrånkomliga kaos. (…) I den eviga återkomstens anti/messianska perspektiv öppnas även utrymmet för ett inbrytande av något nytt, en ny blick på sammanhanget. Men det är då inte några apokalyptiskt förebådade och kalkylerade nyheter som slår in.

Frågorna tycks hopa sig; är verkligen apokalypsen förebådad och kalkylerad?! Är inte det apokalyptiska hoppet mer ett vittnande om en outhärdlig samtid än ett förebådade av det kommande nya? Och det nya; är verkligen det nya blott en ny blick på sammanhanget? Knappast. Det nya är vad som gör upp med den eviga återkomstens inskrivelse av minnet i världen… Nog nu; här är recensionen. Diskussionen lär fortsätta.

Mattias Martinson

Postkristen teologi – experiment och tydningsförsök

Glänta produktion

Kristenhetens kris är vad som ledsagar Mattias Martinson när han i sin studie Postkristen teologi undersöker teologins villkor i ett alltmer sekulariserat tidevarv. För vilken relevans har teologin i en postkristen tid? Det vill säga i en tid där kristendomen som världslig makt försvagats, men där kristna föreställningar lever vidare och formar det sekulära medvetandet. Med en initierad blick synar Martinson hur moderna teologiska strömningar tagit sig an kristenhetens kris. Och perspektiven på den postkristna situationen är disparata – alltifrån prisgeenden av den kristna diskursen till radikalortodoxa försök att radikalisera kristenheten. Martinson nöjer sig dock inte med de olika teologiska perspektiv som vuxit fram sedan diskussionen om det postkristna tillståndet tog fart.

Inspirerad av filosofen och politikern Gianni Vattimo vill han utveckla en vag och gränslös teologi som inte förnekar sitt kristna arv, eller avstår från dess begrepp, men som ändock inte per automatik sluter upp i en förutbestämd kristen position. En sådan teologisk öppenhet är sannerligen välkommen emedan teologins främsta förtjänst är dess förståelse av det den spanske filosofen Ortega y Gasset benämnde creencias – de omedvetna trosföreställningar som behärskar vårt förstånd och våra handlingar. Martinsons tillämpning av sin teologi är dock en besvikelse. Han skildrar det problematiska med enkla etiketteringar genom att belysa hur Karl Barths nyortodoxa teologi starkt präglats av den liberala teologin, precis som att Rudolf Bultmanns liberala teologi i många fall är mycket ortodox. Tyvärr idel självklarheter! Än värre blir det när han analyserar den moderna ekonomin och kommer fram till banaliteter som mycken radikal kritik av kapitalismen formulerat långt innan honom. Nämligen att den moderna ekonomin blivit ett omnipotent och gudalikt maskineri som fullständigt inmundigar våra liv. Denna kritik förtar dock inte studiens värde – i diskussionen om credot och cogitot visar Martinson hur teologi verkligen kan bedrivas. Martinsons teologiska position skulle nog dock berikas mycket genom korsbefruktning med religionshistoriker som Eric Voegelin, Jacob Taubes och Richard Faber – som alla tre belyst hur vårt tänkande grundats i trosföreställningar.

Ritornar al prinicipio

Alla nya och stora impulser, varje revolution och varje reformation, varje ny elit kommer ifrån askesen och den frivilliga och den ofrivilliga fattigdomen, varmed fattigdom framförallt innebär att ge avkall på den säkerhet som status quo tillbör. Urkristendomen och alla starka reformer innanför kristendomen, den benediktiniska, den clunyacensiska, den franciskanska förnyelsen, baptismen och puritanismen (…) varje äkta ritornar al prinicipio (…) liknar utifrån den komfort och det behag man njuter av i det bestående status quo, ett kulturellt och socialt intet.

Carl Schmitt