Bäras utan namn till natt till morgon

En gammal TK-recension.

*

Bäras utan namn till natt till morgon

Arne Johnsson

Symposion

I en intervju berättar Arne Johnsson om en scen i Tarkovskijs film Stalker. Han säger att filmen är ett ”flöde av bilder” och att det i scenen finns ”en flod som rinner, och det ligger en massa saker i den där floden, det är nån hund som plaskar i vattnet… På många sätt är dom där scenerna en slags poetik för mig, och har varit det sen början av 80-talet när filmen kom. Det kanske finns en slags värdering i det övergripande, att filmen är sån, bilden är sån, dom här föremålen som finns och det som sker, det är registrerat; så ligger det hos dig och dig och dig att göra din läsning av det.” Det är en träffande beskrivning även av Johnssons verk, för poetens dikter fungerar utifrån en liknande princip. Allt medan diktsamlingarna fått en mer förtätad och prosaartad karaktär är det som om dikterna börjat verka genom att sluta läsaren inne i den situation eller händelse dikten beskriver. Inte minst i Bäras utan namn till natt till morgon som likt de tre tidigare diktsamlingarna, Marken lyste även i drömmen, Del av detta och avskild som alla och Där med längtan spilld ut i larmet, vilka gemensamt bildar en form av löst sammanhållen kvartett, registrerar de känslointryck som omgivningen och tillvaron framkallar hos den enskilde. Det är som om Johnsson försöker teckna en slags parallellism, som om varje rumslig och så att säga världslig företeelse har en andlig och känslomässig ekvivalent – som om dikten kan teckna relationen emellan människans inre och yttre liv utan att hamna i en trångsynt dualism: ”jag sover vaknar innan gryningen, drömde om frånvaro. Jag reser med dem som inte längre finns. Vattnet är grönt av slam men om natten ser jag floden ta ljuset. Eldar brinner längs stränderna och i vart hus. Känn kroppar stryka mot din. Någon talar, den som nu andas, äter: jag tänker skriften. Den är ett rabbel genom munnen.”

Om dikterna i Bäras utan namn till natt till morgon är som floden i Stalker dras läsaren ned i floden, blir ett av de föremål som flyter i vattnet och slits med i dess starka strömmar… Dikten som malström, där malströmmen är en litterär effekt producerad av det faktum att Johnsson i så hög grad utelämnar tolkningen till läsaren så att hon kan göra sin tolkning av dikten – och kanske framförallt av vad dikten beskriver. Beskriver, säkert inte rätt ord, för vad det handlar om är vaga intryck, märkliga språkspel och ett slags affekternas hugskott som gör gemensam sak och tillsammans målar upp undflyende bilder som genom sin mängd blir tjocka lager och dimmiga sjok som placeras framför det läsaren anar händer eller ska hända. Johnsson är en mästare på att antyda, för antydningarna utelämnar läsaren till sin ensamhet, till sin egen fantasi och inbillningsförmåga. Det är förstås också Johnssons akilleshäl, saknar läsaren inbillning och tolkningslust blir dikterna som sämst tomma och som bäst vackra, men ska man finna mening – för den finns där – måste man orka tyda innan man kan vända sida och gå vidare i läsningen.

Postkristen teologi

Hemkommen från en tids resande… Denna gång en recension jag inte är nöjd med och den här gången kan jag inte skydda mig med dåliga ursäkter som det begränsade omfånget. Nej, mer intressant hade det varit och bättre hade det blivit om jag tagit mig an Martinsons bruk av Nietzsche och hans försök att sammanföra den eviga återkomsten med Benjamins analys av den tragiska hågkomsten… Problemet med Postkristen teologi ligger nämligen just här, i Martinsons mytiska förståelse av slutet, minst sagt inadekvat emedan den tycks reproducera de metafysiska föreställningar om slutet som författaren säger sig vilja göra upp med. Den teologiska frågan bör ju vara: vilket är hindret som förvägrar oss ett slut?! Det vill säga – vad förvägrar oss att tänka ett slut på det bestående? På traditionens makt? Men för Martinson går tankarna så här istället:

Vi tycks inte kunna finna någon omväg som inte på ett eller annat sätt leder tillbaka till det bekantas cirkel: att göra det egna till raster för det andra. Möjligen är detta den djupaste teologiska aspekten av Nietzsches tal om den eviga återkomsten, en aspekt som samtidigt blir till en kritik av allt apokalyptiskt tänkande som tror sig om att kunna börja om på nytt och bringa ordningen i tillvarons ofrånkomliga kaos. (…) I den eviga återkomstens anti/messianska perspektiv öppnas även utrymmet för ett inbrytande av något nytt, en ny blick på sammanhanget. Men det är då inte några apokalyptiskt förebådade och kalkylerade nyheter som slår in.

Frågorna tycks hopa sig; är verkligen apokalypsen förebådad och kalkylerad?! Är inte det apokalyptiska hoppet mer ett vittnande om en outhärdlig samtid än ett förebådade av det kommande nya? Och det nya; är verkligen det nya blott en ny blick på sammanhanget? Knappast. Det nya är vad som gör upp med den eviga återkomstens inskrivelse av minnet i världen… Nog nu; här är recensionen. Diskussionen lär fortsätta.

Mattias Martinson

Postkristen teologi – experiment och tydningsförsök

Glänta produktion

Kristenhetens kris är vad som ledsagar Mattias Martinson när han i sin studie Postkristen teologi undersöker teologins villkor i ett alltmer sekulariserat tidevarv. För vilken relevans har teologin i en postkristen tid? Det vill säga i en tid där kristendomen som världslig makt försvagats, men där kristna föreställningar lever vidare och formar det sekulära medvetandet. Med en initierad blick synar Martinson hur moderna teologiska strömningar tagit sig an kristenhetens kris. Och perspektiven på den postkristna situationen är disparata – alltifrån prisgeenden av den kristna diskursen till radikalortodoxa försök att radikalisera kristenheten. Martinson nöjer sig dock inte med de olika teologiska perspektiv som vuxit fram sedan diskussionen om det postkristna tillståndet tog fart.

Inspirerad av filosofen och politikern Gianni Vattimo vill han utveckla en vag och gränslös teologi som inte förnekar sitt kristna arv, eller avstår från dess begrepp, men som ändock inte per automatik sluter upp i en förutbestämd kristen position. En sådan teologisk öppenhet är sannerligen välkommen emedan teologins främsta förtjänst är dess förståelse av det den spanske filosofen Ortega y Gasset benämnde creencias – de omedvetna trosföreställningar som behärskar vårt förstånd och våra handlingar. Martinsons tillämpning av sin teologi är dock en besvikelse. Han skildrar det problematiska med enkla etiketteringar genom att belysa hur Karl Barths nyortodoxa teologi starkt präglats av den liberala teologin, precis som att Rudolf Bultmanns liberala teologi i många fall är mycket ortodox. Tyvärr idel självklarheter! Än värre blir det när han analyserar den moderna ekonomin och kommer fram till banaliteter som mycken radikal kritik av kapitalismen formulerat långt innan honom. Nämligen att den moderna ekonomin blivit ett omnipotent och gudalikt maskineri som fullständigt inmundigar våra liv. Denna kritik förtar dock inte studiens värde – i diskussionen om credot och cogitot visar Martinson hur teologi verkligen kan bedrivas. Martinsons teologiska position skulle nog dock berikas mycket genom korsbefruktning med religionshistoriker som Eric Voegelin, Jacob Taubes och Richard Faber – som alla tre belyst hur vårt tänkande grundats i trosföreställningar.

Inger Enkvists spanska tänkare

 

 

Ännu en recension från Tidningen Kulturen – som kanske inte riktigt har med denna blogg att göra. Men Unamuno, Zambrano och Trias är alla tre välvärda att stifta bekantskap med. Börja med Unamunos Niebla – den finns översatt till svenska.

 

Spanska tänkare under 1900-talet – en introduktion

Inger Enkvist

Thales

Spanska poeter, mystiker och författare är i Sverige relativt omnämnda, men när det kommer till spanska tänkare är det tvivelsutan ovanligt att andra än exempelvis Llull, Cortes och Ortega y Gasset uppmärksammas. Och inte ens de är särskilt kända. Inger Enkvists introduktion till spansk filosofi är därför välbehövd. Studien är avgränsad till filosofin under nittonhundratalet och behandlar främst de fem tänkare som erhållit störst internationellt genomslag under seklet: Miguel de Unamuno, José Ortega y Gasset, María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater.

Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och har tidigare publicerat böcker om undervisning. Kanske är det därför hon återkommer till filosofernas syn på bildning, ofta med syrliga kommentarer som inte platsar i en seriös studie. Exempelvis förebrås Zambrano för att hon inte ger mer utrymme åt utbildningsfrågor, hon är trotsallt dotter till en folkskollärare! Jaha, tänker jag, kanske är det helt enkelt inte Zambranos ämne. Överlag är det alldeles för mycket Enkvist över Spanska tänkare. Hennes sympatier grumlar omdömet. Zambrano förebrås för att hon inte var tillräckligt politisk. Att Unamuno förvisades till Kanarieöarna efter sin kritik av Primo de Rivera avfärdas med att det endast ”förlänade honom ett skimmer av heroism”. Unamuno, författaren till den omvälvande boken Niebla, verkar enligt Enkvist mer drivas av en vilja att bli känd än att tänka seriöst. Överlag är det mycket som verkar vara i Enkvists värld. Unamuno verkar ha varit en dålig lärare. Trias verkar vara inkonsekvent i sin filosofi. Jag måste säga att jag är ointresserad av hur Enkvist tycker att saker verkar förhålla sig. Detta tillsammans med hennes märkliga kommentarer, som att hon inte kan förstå hur Trias försöker utveckla en systematisk filosofi med hjälp av aforistisk, gör boken till en lika partisk som ointressant introduktion till tänkandet på den spanska delen av den iberiska halvön.

 

 

Platon

Den här gången en omöjlig recension som Tidningen Kulturen beställde. Över sexhundra sidor Platon skulle sammanfattas på tvåtusen tecken.

Platon

Skrifter. Bok 4

Översättning, förord och noter: Jan Stolpe

Atlantis

Jan Stolpes översättning av Platons samlade verk är en guldbemängd port öppet vettande mot gången som tar oss rakt fram till hjärtat av den västerländska traditionens labyrint. Under läsningen inser jag dock snart att ingången är en utgång. Steget in i Platons dialoger är ett steg ut i vår värld som trots århundraden av försök att lösa, eller rentav avfärda, filosofens problem och ödesfrågor står framför dessa likt en undrande Theaitetos. En Theaitetos som tvekande svarar jakande då den filosofiskt bevandrade gästen frågar den vetgirige ynglingen om det är ”klart att förändringen verkligen inte är varande, och samtidigt varande i den mån den har del i det som är?”

I denna fjärde volym av filosofens samlade verk är sju av Platons senare skrifter samlade: Parmenides, Theaitetos, Sofisten, Statsmannen, Timaios, Kritias och Filebos. Likt de föregående volymerna förser översättaren Jan Stolpe läsaren med ett initierat förord där texterna och framstående tolkningar av dem presenteras, tillsammans med ett brett litteraturregister för vidare läsning och en mäktig notapparat där termer, begrepp och nödvändig fakta utreds. Och sannerligen Alfred North Whiteheads beskrivning av den västerländska filosofin som en serie fotnoter till Platons verk är fortfarande till fullo omdömesgillt. Platon är omöjlig att kringgå och inte endast för att han bestämde kursen på det västerländska tänkandet, utan kanske än mer för att fienderna till formernas vänner, som en gång engagerade Platon såväl som Sokrates till kritik, lever vidare i en infantil okunskap om för hur länge sedan deras sofisteri faktiskt vederlades. I en värld som tillsynes omedelbart är präglad av sammanvävning och särskiljning lever märkligt nog de många och de dumma vidare lyssnandes på demagogers och sofisters myter som än idag reducerar allting till det samma eller det ena, ersätter formerna med förmågor. Gör det gemensamma till det gemena, gör rentav Parmenides ontologi till homogeniserande fascistpolitik som säger att inget kan förändras eller att det ena är makt… då kan man finna mer än tröst nämligen vapen hos filosofen som lade kraft på att förkunna det icke-varandes vara, som sa att förändring både är det samma och inte det samma, som häftade olikhet vid identitet. Som tog oss bortom det faktiska, världsligt vidriga till formerna.

Horntrollet

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Den här gången Per Odenstens Horntrollet.

*

Per Odensten
Horntrollet
Norstedts

Per Odenstens senaste roman Horntrollet dryper av fenomenalism. Om det är någon i boken som kan förstå fenomen, läsa av blickarnas meddelanden och menaden, så är det den förståndshandikappade pojken Eilert Stavh, ett lika säligt som litet barn inkapslat i en alltmer mognande ynglingskropp. Med ett medvetande som stannat i växten och som därmed tycks retirera till djurens och naturens liv, blir Eilert plågsamt medveten om biskop Berkeleys bud, esse est percipi, att vara är att förnimmas.

I pojkens värld är attityderna det verkliga. Komplicerade ord går honom lätt förbi, ja, språket självt jävlas med honom, men han är inte dum för han fattar tonen och inställningarna. Till sist tar han sig till och med in i vuxentänkandets domäner och lyckas erövra fragment av grammatiken och stavningen. Långt innan dess har pojken dock lärt sig vikten av att analysera omgivningens signaler. Han förstår vad hans fars suckanden betyder. Och Eilert förstår att fröken Paulsson, vaktmästaren Olausson och den nya lärarinnan Ekdal vill honom väl när de ordnar så att han kan leva i skolan och undslippa sin vedersakare till far. Eilert fastnar därmed i skolan, som hans kropp men inte medvetande, snart vuxit ur. Han tar med sig sina dyrköpta erfarenheter av osynlighet, för att kunna undvika skolbarnens illasinnade blickar. De ögon han tål att blickas utav är endast de välvilligt inställda, som hans mors och de få andra som rättvist mäter hans vedhuggande, latrintömmande och nästintill lönlösa försök att ta sig igenom hemläxorna.

Eilert gör alldeles rätt i att försöka dra sig undan samhällets vy och gömslen och tillflyktsorter är det minsta man önskar de så kallade svagsinta som i folkhembyggandets Sverige sattes på anstalt. Odenstens vittnande om ett av dessa liv som låstes in för att förtvina skulle därför kunna bli en viktig kritik av svenskhetens historia. Men romanens schablonartade karaktärer är alltför platta för att engagera och därmed kritisera den verklighet som vårt förakt för svaghet vilar på. Istället för en roman får vi en klichébemängd melodram där den onde är lika ond som den gode god och vars sentimentalitet gör romanen till blödig tårdryparpropaganda.

Barnen

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Nu Hjertén. Här bör man komma ihåg att det är Hjertén inte jag som är en vän av världens tarvlighet. Och barn, vem fan gillar barn?!

*

Hanserik Hjertén

Barn

Förlaget Öglan

 

I utskicket som följer med Hanserik Hjerténs nya diktsamling Barn slås det på stora trumman. Bilder av barndomen i skimmer ”som vi sällan ser den” utlovas. Och bilder får vi, på barnet, barnbarnet och barnbarnsbarnet som ”genom Bell&Howles/ döda öga” förevigas. Kamerans stillnad av tiden låter telningen som telning lämnas över till det framtida utan att växa, växla eller vuxna. För Hjertén naglar med sitt fjäderlätta, ofta snillrika, ständigt konserverande modernistiska bildspråk, tålmodigt fast sina glin på bokens ark: ”Det står ett foto av barnet/ i fönstret, taget för länge sen,/ tiden någon annanstans.”

 

Den utlovade sensationen uteblir emellertid, för koloriten på Hjerténs målarkonst tenderar att bli fadd. Dikterna är varken osedvanliga eller originella, snarare återanvända. Jag går inte så långt som att det bjuds på hötorgskonst men Hjertén vågar sig på att arbeta med klichén: ”Underliv, livsunder./ Ur träck och sperma/ din klara sol går åter upp. Ur våld och täkt/ den nya skapelsen”. Men detta visar även på mod och friskt vågat är hälften vunnet. Segern ligger emellertid inte i motivet. Det är först när Hjertén tecknar perspektivet som diktsamlingen kommer till sin fulla rätt. Och då blir det sann poesi, för Hjertén är en diktare som kan sjunka till den nivå som är det låga och infantila. Dessutom gör han det stort. Barnets blick på världen fångas med exceptionell skärpa och medryckande igenkännarkänsla:

 

Barnets blick vänds ofta uppåt.

Jättar skuggar dess ögon.

Livsresan är ögats resa.

Gradvis når det upp till andras blickar.

Med ögats jämställdhet

är barndomen förbi.

 

Denna lägre blick tycks rusta för en frontalkrock med vår demokratiska, censurerande vuxencivilisation. Barnet tillhör det lägre, det lilla. Det som är närmare jorden än det himmelska. I Hjerténs värld uttrycker den lille en våldsam världslighet. Han är ”ett materians barn” ”utan andlighet” och det är just synen på världen som avskär barnet från det transcendent avgrundshöga: ”han som hör bön hörde inte./ Från det ögonblicket såg han/ jorden i ett annat ljus.” Ett immanensens ljus vars glimmer vi kan följa om vi vågar se med Hjerténs barnaögon.

Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Först ut Fourier. Och man bör måhända fråga sig om utopi och myt konvergerar?!

*

Charles Fourier

Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Översatt av Emilie Moulettes

H:ström förlag
För några somrar sedan bjöds jag av Gilles Dauvé till Compiègne, jag arbetade nämligen med att översätta hans texter till svenska. Under min vistelse diskuterade vi mycket och livligt och under ett samtal kom vi in på utopismen. Den idéströmning som projicerar drömbilder av egalitära samhällsmodeller som antites till världens orättvisor. Det mesta av diskussionen är glömt men ett har etsat sig fast: Dauvés framhärdande att vikten av Charles Fouriers utopi var dess hänsyn till behovet av konflikter hos människan.

Men i Emeilie Moulettes flyhänta översättning av Fouriers Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena finner jag ingen anarki. Förvisso baseras verkets utopi på en avgrund, människans natur som nyttomaximerande passionsvarelse. Ur denna spekulation reser sig ett perspektiv ämnat att harmonisera dessa passioner i en mängd utvecklingsserier. Fouriers absoluta tvivel och avståndstagande, som han menade karaktäriserade hans metod, betvivlade dock aldrig passionerna, endast deras bruk. Passionerna ämnas inte förändras utan genom planläggning botas från ”civilisationssjukan”. En kärleksmyndighet och kärlekskooperationer som delar in kvinnan i tre kategorier ska exempelvis frigöra kvinnan.
Boken rimmar därför illa med Dauvés tes. Jag finner hos Fourier blott en önskan att schematisera – till och med bokens läsare är klassificerade: de Nyfikna, de Njutningslystna och Kritikerna. Klassificeringen slår dessutom snart över i ett kliniskt perspektiv. Fourier är en medikus som mässar ödesbudskap, civilisationen är sjuk. Läkarröstens oroväckande klang gör att jag värjer mig, för idag är ett minutiöst planläggande av vår tillvaro dystopiskt inte utopiskt. Och mycket riktigt tycks Fouriers utvecklingsserie påminna om löpandeband, teorin om samhällsevolutionen tidsstudier och utopin löper så samman med vår tids oting. Men något händer, när Fourier efterlyser en Molière för att beskriva sin tids absurditet, inser jag att hans visioner fungerar som vår tids skrattspegel. Utopins ansats – samhällelig nytta – legitimerar samtidens galenskaper och Fouriers löjeväckande spekulationer blir med detta vår ordnings självironiska produktion av anarki. För skrattet, oförmågan att ta något på allvar, som att tillfredsställa sina passioner i assimilerande gemenskapsformer, omöjliggör utvecklingsserierna. Samhället lever på skrattets nåder! Den stund vi slutar lyssna på läkarens bannor: du måste ta förkylningen på allvar, behöver vi inte längre någon utopism.