Styrkan och massan

Vi har varit dåraktiga nog att göra styrkan proportionell till massan.

Paul Valéry

Ungdomens politiska ointresse

Igår var jag på gatufest. Polisen stängde välvilligt av gatorna, men man stannade lydigt på torget. Tre-fyra punkare satte sig i refugen med sin öl, av alla ställen. På torget dansade man. Några tittade på film. Andra spelade boll. Man hade roligt. Några aktivister gick nervöst omkring, redo att slåss. Exakt klockan 23.00 var det över, precis som arrangörerna på förhand lovat kling och klang. Ett antal timmars kul mot G8 hade man således. Sedan städade några upp efter ”mannets” nedskräpande, välartade barn bäddar även andras sängar. Det enda som avbröt happy-go-lucky-stämningen var en politiker som upphetsat höll brandtal om hur besviken han var på festdeltagarna som bara satt där och tog det lugnt… som bara drack sin öl… som bara konsumerade. Som bara! som bara! Tydligen fick han åthutning efteråt och försökte försvara sitt beteende med att fester gick annorlunda till i Stockholm.

Det var en intressant iakttagelse, inte att man festar annorlunda i Stockholm, utan mönstret han är en del i. Besvikelsen. Uppvaknandet. Medvetandegörandet. Vi vet förstås sedan länge att politiker ofta är besvikna på massan. Den är lat, konsumerande. Måste göras aktiv. Ändock en knippe energi. En väldig makt. Ofta både och: lika lat som inaktiv men en väldig makt. Besvikelsen övergår så lätt i eufori. Den politiska personligheten pendlar maniskt i takt med massans gungande mellan det man anser vara förstelnad passivitet och vild spontanitet.

Besvikelsen och euforin laddar verkligheten för politikern, gör massan till en energireservoar. En kraftreserv av sprakande elektricitet som strömmar fram och tillbaka mellan tre poler: offer, hjälte och protagonist. Massan är emellertid varken offer eller hjälte eller protagonist och inte heller någon kraft, den är publik. Det är förstås detta den demagogiske världsförbättraren, som säkert ville anordna en aktion baserat på deltagande och aktivitet, blir besviken utav.

Politiken faller nämligen som ett korthus då man erkänner det som gjorde den gastande filantropen besviken, att massan njuter av livet som individen njuter av en sevärd film. Livet flimrar förbi – varje massmänniska har fått en teoretisk blick. Objektivt ser man på tingen, man varken affekteras eller blir intresserad. Om så endast för stunden. Passiviteten och inaktiviteten – det som litteraturens elitister runt mellankrigstiden benämnt ointresse och det stoikerna kallade apolitea, blir emellertid en sannskyldig form av protest mot den form av interpellation som allsköns politiker riktar gentemot massan.

Ointresset lyfter massan ut ur den produktiva logik som det politiska maskineriets väldiga apparat påtvingar massan när den försöker forma denna formlösa gegga till gestalter: arbetare, medborgare, krigare. Massan svarar med sitt nja: ni, aktörerna, politikerna, entreprenörerna, får fixa vårt liv. Det är inte vårt ansvar. Vi deltar inte, vi ser på. När världen blivit finans och kamaraderi blir folket voyeurer som njutningsfullt ser hur undergången såväl som restaurationen med stormsteg närmar sig.

Det som skrämmer den ansvarstagande medborgaren är förstås att publiken är nöjd med sin lott. Den ser ingenting bortom detta att bli serverad. Trotsallt är den pur syn. Den finner det naturligt att den karaktäriseras av en oförmåga att ta ansvar (eller ta sig själv på allvar, för den delen). Massmoral är ett lika improduktivt som girigt konsumerande av det som erbjuds och stundtals brister horden ut i ett självdestruktivt våld.

Massan är i hög grad en nihilistisk faktor som undergräver seder och ansvarstagande, den är världsfrånvänd och bestäms utav en radikal ovilja att ta det rådande på allvar. Den bedriver inget motstånd men kastar inte heller in handduken. Den konstituerar inget utan vänder sig ifrån världen med ett ointresse.