Carl Schmitt och världens hemlighet

Carl Schmitt och världens hemlighet

”Och ni vet vad det är som nu hindrar honom, så att han inte kan träda fram förrän hans stund är inne. Ty laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen.” Carl Schmitt dröjer kring denna apokalyptiska passage i Paulus andra thessalonikerbrev: i Nomos der Erde såväl som i sina dagböcker frågar han sig hur vi kan inta positionen Paulus benämner katechon, hindret, som förvägrar antikrist anländande. Schmitts uppdrag är därmed tydligt formulerat. Han önskar neutralisera det eskatologiska bidandet genom att befria det från dess paulinska karaktär av avkall och omvandling. Kristenhetens funktion står nämligen, enligt Schmitt, i motsatsställning till de kristna urförsamlingarnas hopp om Roms, eller rentav världens, sönderfall. Tvärtemot denna apokalyptiska inställning önskar juristen behålla världen intakt. Likt Paulus var Schmitt smärtsamt medveten om att undergången redan är här, som världens hemlighet, men istället för att tjänstgöra i apokalypsens här tar han katechons sida och verkar för världens förevigande  genom kamp mot den laglöses uppenbarelse.

Vad innebär egentligen begrepp som värld, apokalyps och antikrist? Vad har dessa termer för konkret betydelse? Det är ingen tvekan om att för Schmitt, precis som för Paulus, var Jesus Guds son och att all statsteori därför måste begynna med Hobbes sentens i De cive: ”Jesus is the Christ ”. Detta är det brännande för Schmitts politiska teologi: arbetet för katechon är arbetet mot antikrist. Hobbes, för mången sekulär läsare, motståndsbjudande trossats förvillade emellertid aldrig Schmitt, född 1888, avliden 1985, bort från en realistisk och modern förståelse av politiken. Däremot fick den honom att inte bara bli känd för sina arbeten inom jurisprudens och statsrätt, utan tillika ökänd för sitt medlemskap i NSDAP och sitt öppna samarbete med nazistregimen. För att det var en restaurationsinriktad katolicism som ledde denne Aufhalter des Antichristen till att kollaborera med nazisterna torde idag vara ställt utom tvivel.

Under Weimarrepublikens år kritiserade Schmitt republikens författning. Han menade att staten bäddade för sin egen undergång genom pluralism och sammanblandning av legitimitet och legalitet. Samtidigt påbjöd han statens rätt att utlysa undantagstillstånd medelst konstitutionens paragraf 48, för att på så vis försvara republiken mot upprorsrörelsers hot – den paragraf Hitler senare använde för att få exekutiv makt att förbjuda sina politiska motståndare. Kampen mellan katechon och den laglöse var därför ytterst, för att tala med Karl Marx, motsättningen mellan ordningens och anarkins parti. Vilket innebär att när väl Hitler givits den demokratiska makten omvandlades antikrist till den nationalsocialistiska statens fiender. ”Alla begrepp i den andliga sfären” skrev Schmitt redan 1929 i Neutraliseringens och avpolitiserings tidsålder ”är i sig själva pluralistiska och kan bara förstås utifrån deras konkreta politiska existens”. Under ett decennium är antikrist följdriktigt ett nationalsocialistiskt hot mot statens existens, för att under nästkommande årtionde transformeras till judar och de andra grupper nationalsocialisterna pekade ut som folkets fiender. Det primära för Carl Schmitt var följaktligen statens fortsatta existens, emedan varje stats livsyttring, demokratisk eller ej, är att bevara status quo. Med en sådan princip som ledstjärna är det därför inte märkligt att katoliken kunde hävda att begrepp som ”Gud, frihet, framsteg” och därmed även termer likt Kristus, värld och undergång, inte har en absolut definition utan alltid är relativa, det vill säga politiska. Frågan om politikens begreppsbestämning blev därför tidigt avgörande för Schmitt. Först utifrån en plausibel förklaring av vad politiken är kan man skilja ut katechon från den laglöse.

Politikens definition sökte Schmitt fastslå i verket Der Begriff des Politischen, som i år aktualiserats genom en norsk översättning. Här upprättas politikens autonomi då den avskiljs från andra samhällssfärer som ekonomi, estetik och moral. Inom varje sfär blottlägger Schmitt en huvuddistinktion som reglerar sfärens verksamhet. Den politiska dikotomin är vän och fiende, inte den enskildes ovän eller ett företags konkurrent utan den ”offentliga fienden”. Endast staten har en fiende då ”staten förutsätter det politiskas begrepp”. Staten är således konstituerad via folks fiendskap som kan, men inte behöver, uttryckas medels moraliska eller ekonomiska medel. Politiken är följaktligen blott en intensitetsvariabel mellan vänner och fiender, där kriget är politikens mest resoluta intensitet.

Denna politiska klarsyn fick Schmitt att kraftfullt ta avstånd från liberalism, och det han benämner som statsfientlig radikalism. Han hävdade att dessa tendenser leder till en avpolitiserad universalism som försvagar folkbegreppet. Om man emellertid bortser från liberalismens demagogi torde det stå klart att även liberalismen konstitueras genom ett exkluderande av grupper som fiender. Mycket riktigt hävdar också Schmitt att politiken är omöjlig att utrota, den kan blott gömmas under antipolitiska begrepp som mänsklighet. För politik kan tvivelsutan föras i mänsklighetens namn, då fienden porträtteras som en varelse frånhänd alla mänskliga egenskaper.

Schmitts förakt för statsfientlig radikalism, som han ofta benämner som manikeism eller gnosticism, tycks emellertid vara grundad i en outtalad insikt om att politiken de facto kan förintas. Nämligen av det kristna diktatet att älska sin fiende. Ett påbud vars destruktiva inverkan han därför försöka motverka med katechonsk logik, bland annat genom att framhäva att termen inimicus används för fiende, inte termen hostis som är den offentliga fienden, i Matt 5:44 och Luk 6:27. Schmitt själv lär oss dock att detta inte är något annat än en polemisk läsning av kärleksbudskapet. Vilket tydliggörs om vi läser passagen i Glossarium där Schmitt tar ställning för Dostojevskijs storinkvisitors ”domesticering av Kristus”. Statens funktion är att göra Kristus ”effekt harmlös (..), att avanarkifiera kristendomen men samtidigt låta den stå kvar i bakgrunden (…) En god taktiker ger inte upp någonting”. Schmitts kristendom är en taktisk eftergift, användbar för att förhindra det eskatologiska moment som Paulus beskrev som världens hemlighet. Politikens funktion, dess reaktiva och identitära slavlogik, är därmed alla ideologiers och staters garant: liberalismens såväl som utopismens. Men Schmitt vet att eskatologin upplåter ett utrymme som underminerar varje stat och därmed varje vän-fiende relation. Ett utrymme den unge Marx fann utanför politiken, i en antipolitisk revolt mot staten själv: ”Whigs [ger] Tory och Tory [ger] Whigs skulden för orsaken till pauperismen. (…) Ingetdera parti finner förklaringen i politiken själv utan endast i det andra partiets politik. Ingetdera parti skulle ens drömma om att reformera samhället som helhet.” Nej, för denna dröm är förbehållen världens hemlighet: eskatologin.

Ritornar al prinicipio

Alla nya och stora impulser, varje revolution och varje reformation, varje ny elit kommer ifrån askesen och den frivilliga och den ofrivilliga fattigdomen, varmed fattigdom framförallt innebär att ge avkall på den säkerhet som status quo tillbör. Urkristendomen och alla starka reformer innanför kristendomen, den benediktiniska, den clunyacensiska, den franciskanska förnyelsen, baptismen och puritanismen (…) varje äkta ritornar al prinicipio (…) liknar utifrån den komfort och det behag man njuter av i det bestående status quo, ett kulturellt och socialt intet.

Carl Schmitt