Opposition är samarbete

Ännu en essä från Kulturen, som kan sägas bilda en triptyk tillsammans med dessa två tidigare artiklar: Carl Schmitt och världens hemlighet samt Varhelst utom världen.

OPPOSITION ÄR SAMARBETE

Herraväldets logik och anarkens skeptiska relation till makten är ämnet för Ernst Jüngers maktstudie Eumeswil. Monarken vill behärska mängden. Anarkisten är beroende av tyrannen. Tyrannen är rädd för anarkisten. Och liberalen vill det anarkisten vill men med måttliga medel. Endast anarken vill sig själv.

I förordet till sin översättning av Ernst Jüngers dagböcker från andra världskriget skriver Stig Jonasson syrligt om Jüngers nietzscheanska hat mot ”det liberala borgerliga samhället med dess kristligt-humanistiska värden”. För när hatet organiserats av stöveltrampande partiförsamlingar och ridit på den tyska ekonomins proletariserande svallvåg för att få tillträde till makten ”blev det plötsligt inte lika roligt längre med den nihilistiska leken för Jünger och andra intellektuella. Hitler hånade dem kort efter sitt maktövertygande: ’I dag skriar alla världens litterära kärringar att jag begår ’förräderi mot förnuftet’. Men nyss var det de själva som svamlade om förnuftets förräderi mot livet… Nu, när vi gör allvar av det hela, så spärrar de upp förvånade barnaögon.’”

Några förvånade barnaögon spärrade emellertid inte Jünger upp. Hans var en blick som förråats men knappast försvagats av de intensiva upplevelser av våldsam verklighet han erfarit som frontsoldat under första världskrigets helvete. Att spana efter fienden och få honom på kornet tvingade den unge Jünger att utveckla en ”Sehen von Gestalten”. En syn kapabel att ur verklighetens flerbottnade skikt frammana överblickbara idealtyper som tvang fram realiteternas betydelser i öppen dager – fiendesoldatens konturer gestaltade en fruktansvärd bild av tillvarons agonala beskaffenhet. Detta försök att finna gestalterna bakom historiens dimridåer var en historiemetafysisk operation ämnad att fastställa en epoks intersubjektivitet. Historien var för den jüngerska logiken ett händelseförlopp vars systematik regleras av gestalters ”Stempel und Präglung”. Och kraften i en gestalts prägling av de historiska skeendena medför att historien rentav kan likställas med dess förhärskande gestalt. Gestalten som formade Hitlers maktövertagande 1933, lika mycket som Franklin D. Roosevelts reformprogram The New Deal från samma år, var arbetaren.

Arbetargestalten tecknade Jünger i Der Arbeiter, som utropade att tiden var inne för borgerlighetens fullständiga avlägsnade. Utvecklingen arbetaren representerade var lag: arbetet skulle genomsyra varje por av den mänskliga tillvaron. Allt var predestinerat att sättas under arbetets obönhörliga prägling: ”Arbete är nävens tempo, tankarnas, hjärtats, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulten, kriget; arbete är atomens svängning och kraften som flyttar stjärnor och solsystem.” Arbetet övervinner därmed sin omedelbart empiriska form för att bli en produktiv maktmetafysik vars mest explicita framträdelse kan sägas vara den arbetsintensiva ekonomi som kom att prägla både öst- och västblocket långt in i efterkrigstiden. Med nationalsocialismens seger insåg Jünger dock snart konsekvenserna av sin profetia – de tidigare vunna insikterna kunde äntligen utvecklas fritt då maktövertagandet befriade dem från deras barlast av nationalistisk naivitet och politiska skygglappar. Jüngers ungdomliga tro att Tysklands räddning stod att finna i en preussisk revolt drog nu sin sista suck, för politiken, även den oppositionella, var bestämd utav gestalternas stämplingar, alldenstund politiken tvangs förebåda det kommande, arbetarepoken. Fascisternas och bolsjevikernas såväl som nazisternas kamp mot borgerligheten var blott en reaktion mot det högborgerliga samhälle den nya tiden, med eller utan motståndets hjälp, var dömd att förpassa till historiens soptipp. Denna politikens absoluta uttömning i makten blev senare ett ämne av egenrätt i romanen Eumeswil, där Jünger i en anda av brutal ärlighet gör upp med det politiska. Politikens identitära spel mellan pro et contra, vän och fiende, går inte tillräckligt djupt emedan dess valmöjligheter vilar på gestaltens premisser – just de premisser människan måste försöka lösgöra sig ifrån. Gestalterna präglar allt, även politiken, vilket fick Jünger att hävda i Eumeswil att ”[o]pposition är samarbete”.

Hoppet om total mobilisering omvandlades således till insikt om samtidens faktiska mobilisering av tillvaron som material för arbete. Jünger idkade en form av självkritik när han i en dagboksanteckning från andra världskriget drog en demarkationslinje rakt genom sitt eget verk: ”Till verket: mina böcker om det första världskriget, der Arbeiter, die Totale Mobilmachung och delvis också min uppsats Über den Schmerz – detta är mitt gamla testamente”. Nu under brinnande krig kunde han se att det var med essän Sizilischer Brief an den Mann im Mond som något nytt anteciperades. Det nya, vilket Karlheinz Hasselbach belyst, var jakten på en stil som pekade bortom gestalternas immanens emedan stilen vittnade om en större strukturell plan än gestaltens. I de verk Jünger implicit och explicit skiljer ut ifrån sitt gamla testamente, exempelvis Auf den Marmor-Klippen och Strahlungen, används också alltmer begreppet stil för fenomen som tidigare benämndes gestalt. Stilproblemet upptar även Sizilischer Brief an den Mann im Mond – här utvecklades en magisk realism ämnad att bryta ner dikotomin mellan vetenskap och fantasi, dröm och ratio. Men Jünger gick längre än så med stilbegreppet. Han ville undersöka, som han skriver i Auf den Marmor-Klippen, om mått och regel är sammanvävda med denna världs förvirring och kaos. Och detta med hjälp av stilens fixerande funktion. I Annäherungen – Drogen und Rausch kan vi läsa att: ”Den stil som utvecklas i vår tid är nykter, objektiv och av en obönhörlig precision. Samtidigt är den i högsta grad fantastisk – och vår uppgift är att få dessa båda kvaliteter att väga jämnt i handling och att sammanfalla i vår åskådning.” Stilen var en historisk epoks stil men då ”historien har vissa regler, kan det också finnas olika fakta som inte passar in”. Historien innehåller ”stoff som inte är konforma med den”. Jakten efter det nonkonforma visade på övergångar och avvikande stilar, anarkiska stilar, som undgår gestalternas och typernas nivellerande prägling. När Jünger därför undersökte makten i Eumeswil kunde han fastslå dess skilda och sinsemellan konkurrerande former genom att låta romanens karaktärer förkroppsliga olika politiska viljor – samtidigt fann han anarkin som inte var konform med dessa viljor och därmed med det historiska skeende politiken försvarade eller utmanade, men alltid var en produkt utav. Anarkin bröt med historiens logik och var det ”som om och om igen tränger sig fram ur den sega historiska massan upp mot ytan”. Tyrannen, liberalen, anarkisten och den konservative, kort sagt de politiska stilar Jünger analyserade, vittnade inte bara om historiens våld utan även om möjligheten med huvudkaraktären Manuel Venators stil. Anarkens frihet att möta världen med radikalt ointresse och makten med distanserad skepsis. Ty det ”speciella för mig som anark” säger Venator ”är att jag lever i en värld som jag ’i sista hand’ inte tar på allvar. Det förhöjer min frihet, jag tjänstgör som tidsfrivillig.” Och vad utmanar makten mer än medborgare som avsagt sig allt ansvar för dess fortsatta bestånd? Som lever som om staten och samhället inte bekom dem?

Cartesiansk radikalism

Och vad följer härav? Det är icke den enskilde som är människan, utan en tanke, ett ideal är det, som är människan, till vilket den enskilde icke ens förhåller sig, som barnet till mannen, utan som ett kritstreck till den tänkta punkten, eller som en – förgänglig skapelse till den evige skaparen, eller enligt modärn åskådning, som exemplaret till släktet. Här framträder ”mänsklighetens” förhärligande, den ”eviga, odödliga”, till vars ära (in majorem humanitatis gloriam) den enskilde måste offra sig, och finna sin ”odödliga ära” i, att ha gjort någonting för ”mänsklighetsanden”.

Max Stirner – Den ende och hans egendom, s. 416, Hällsen och Slätt 1910

Den enskilde

Den enskilde dras in i det nihilistiska spänningsfältet förtrollning och kan sedan inte ta sig ur detta. Det vore därför mödan värt att undersöka vilket förhållningssätt man kan rekommendera en person som är utsatt för denna anfäktelse. Hans inre är ju denna världs egentliga forum; hans beslut är viktigare än diktatorernas och makthavarnas. Det är deras förutsättning.

Ernst Jünger

Ritornar al prinicipio

Alla nya och stora impulser, varje revolution och varje reformation, varje ny elit kommer ifrån askesen och den frivilliga och den ofrivilliga fattigdomen, varmed fattigdom framförallt innebär att ge avkall på den säkerhet som status quo tillbör. Urkristendomen och alla starka reformer innanför kristendomen, den benediktiniska, den clunyacensiska, den franciskanska förnyelsen, baptismen och puritanismen (…) varje äkta ritornar al prinicipio (…) liknar utifrån den komfort och det behag man njuter av i det bestående status quo, ett kulturellt och socialt intet.

Carl Schmitt

 

Ungdomens politiska ointresse

Igår var jag på gatufest. Polisen stängde välvilligt av gatorna, men man stannade lydigt på torget. Tre-fyra punkare satte sig i refugen med sin öl, av alla ställen. På torget dansade man. Några tittade på film. Andra spelade boll. Man hade roligt. Några aktivister gick nervöst omkring, redo att slåss. Exakt klockan 23.00 var det över, precis som arrangörerna på förhand lovat kling och klang. Ett antal timmars kul mot G8 hade man således. Sedan städade några upp efter ”mannets” nedskräpande, välartade barn bäddar även andras sängar. Det enda som avbröt happy-go-lucky-stämningen var en politiker som upphetsat höll brandtal om hur besviken han var på festdeltagarna som bara satt där och tog det lugnt… som bara drack sin öl… som bara konsumerade. Som bara! som bara! Tydligen fick han åthutning efteråt och försökte försvara sitt beteende med att fester gick annorlunda till i Stockholm.

Det var en intressant iakttagelse, inte att man festar annorlunda i Stockholm, utan mönstret han är en del i. Besvikelsen. Uppvaknandet. Medvetandegörandet. Vi vet förstås sedan länge att politiker ofta är besvikna på massan. Den är lat, konsumerande. Måste göras aktiv. Ändock en knippe energi. En väldig makt. Ofta både och: lika lat som inaktiv men en väldig makt. Besvikelsen övergår så lätt i eufori. Den politiska personligheten pendlar maniskt i takt med massans gungande mellan det man anser vara förstelnad passivitet och vild spontanitet.

Besvikelsen och euforin laddar verkligheten för politikern, gör massan till en energireservoar. En kraftreserv av sprakande elektricitet som strömmar fram och tillbaka mellan tre poler: offer, hjälte och protagonist. Massan är emellertid varken offer eller hjälte eller protagonist och inte heller någon kraft, den är publik. Det är förstås detta den demagogiske världsförbättraren, som säkert ville anordna en aktion baserat på deltagande och aktivitet, blir besviken utav.

Politiken faller nämligen som ett korthus då man erkänner det som gjorde den gastande filantropen besviken, att massan njuter av livet som individen njuter av en sevärd film. Livet flimrar förbi – varje massmänniska har fått en teoretisk blick. Objektivt ser man på tingen, man varken affekteras eller blir intresserad. Om så endast för stunden. Passiviteten och inaktiviteten – det som litteraturens elitister runt mellankrigstiden benämnt ointresse och det stoikerna kallade apolitea, blir emellertid en sannskyldig form av protest mot den form av interpellation som allsköns politiker riktar gentemot massan.

Ointresset lyfter massan ut ur den produktiva logik som det politiska maskineriets väldiga apparat påtvingar massan när den försöker forma denna formlösa gegga till gestalter: arbetare, medborgare, krigare. Massan svarar med sitt nja: ni, aktörerna, politikerna, entreprenörerna, får fixa vårt liv. Det är inte vårt ansvar. Vi deltar inte, vi ser på. När världen blivit finans och kamaraderi blir folket voyeurer som njutningsfullt ser hur undergången såväl som restaurationen med stormsteg närmar sig.

Det som skrämmer den ansvarstagande medborgaren är förstås att publiken är nöjd med sin lott. Den ser ingenting bortom detta att bli serverad. Trotsallt är den pur syn. Den finner det naturligt att den karaktäriseras av en oförmåga att ta ansvar (eller ta sig själv på allvar, för den delen). Massmoral är ett lika improduktivt som girigt konsumerande av det som erbjuds och stundtals brister horden ut i ett självdestruktivt våld.

Massan är i hög grad en nihilistisk faktor som undergräver seder och ansvarstagande, den är världsfrånvänd och bestäms utav en radikal ovilja att ta det rådande på allvar. Den bedriver inget motstånd men kastar inte heller in handduken. Den konstituerar inget utan vänder sig ifrån världen med ett ointresse.