Jag har alltid svikit alla förväntningar

Människornas betygsättning av mig har bara berört mina yttersta skikt, endast skalet kring min själ, utan att nå in till kärnan. Enskilda människor har tyckt om mig och ibland t.o.m. varit i extas över mig, men jag har aldrig undgått känslan av att den ”allmänna meningen” inte tyckte om mig, att societeten inte tyckte om mig, senare tyckte marxisterna inte om mig, vida kretsar inom den ryska intelligentian har aldrig tyckt om mig, politikerna har aldrig tyckt om mig, representanterna för den officiella akademiska filosofin och vetenskapen har aldrig tyckt om mig, de litterära kretsarna har aldrig tyckt om mig, de kyrkliga kretsarna har aldrig tyckt om mig. Jag har aldrig kunnat anpassa mig eller kollaborera. Jag har alltid befunnit mig i opposition eller konflikt. Jag har gjort uppror mot den adliga världen, mot den revolutionära intelligentian, mot den litterära världen, mot kommunismen, mot emigrantkretsarna, mot det franska samhället. Jag har varit mer omtyckt bland kvinnor än bland män. Men denna kärlek från kvinnornas sida förmörkade min ungdom. I alltför hög grad har jag hållit fast vid mitt öde. Jag har alltid svikit alla förväntningar. I den mån de har förväntat sig att jag skulle bli deras man har jag även svikit alla idéströmningar. Jag har aldrig tillhört någon människa, jag har bara varit min egen herre, tillhört mina egna idéer, mina egna uppdrag, mitt eget sökande efter sanningen. Och detta fordrar alltid en brytning med den objektiva världen. I detta har också funnits en dålig sida. Det har inneburit en oförmåga att ge av mig själv. Jag har aldrig känt mig helt tillhöra någon eller något i världen. Jag har alltid deltagit på avstånd, som en utomförstående, inte uppgått i någonting. Jag har aldrig upplevt uppgåendets hänförelse och extas, varken den religiösa, den nationella, den sociala, den erotiska, men jag har åtskilliga gånger upplevt uppbrottets och upprorets extas. Jag kan inte hemfalla åt kollektiva känslor, ens om de är goda. Överhuvudtaget är uppgåendet i kollektivet obekant för mig. Det är inte existensen som försätter mig i extas utan friheten.

Nikolaj Berdjajev, Vägar till självkännedom, s. 50 – 51