Jag har alltid svikit alla förväntningar

Människornas betygsättning av mig har bara berört mina yttersta skikt, endast skalet kring min själ, utan att nå in till kärnan. Enskilda människor har tyckt om mig och ibland t.o.m. varit i extas över mig, men jag har aldrig undgått känslan av att den ”allmänna meningen” inte tyckte om mig, att societeten inte tyckte om mig, senare tyckte marxisterna inte om mig, vida kretsar inom den ryska intelligentian har aldrig tyckt om mig, politikerna har aldrig tyckt om mig, representanterna för den officiella akademiska filosofin och vetenskapen har aldrig tyckt om mig, de litterära kretsarna har aldrig tyckt om mig, de kyrkliga kretsarna har aldrig tyckt om mig. Jag har aldrig kunnat anpassa mig eller kollaborera. Jag har alltid befunnit mig i opposition eller konflikt. Jag har gjort uppror mot den adliga världen, mot den revolutionära intelligentian, mot den litterära världen, mot kommunismen, mot emigrantkretsarna, mot det franska samhället. Jag har varit mer omtyckt bland kvinnor än bland män. Men denna kärlek från kvinnornas sida förmörkade min ungdom. I alltför hög grad har jag hållit fast vid mitt öde. Jag har alltid svikit alla förväntningar. I den mån de har förväntat sig att jag skulle bli deras man har jag även svikit alla idéströmningar. Jag har aldrig tillhört någon människa, jag har bara varit min egen herre, tillhört mina egna idéer, mina egna uppdrag, mitt eget sökande efter sanningen. Och detta fordrar alltid en brytning med den objektiva världen. I detta har också funnits en dålig sida. Det har inneburit en oförmåga att ge av mig själv. Jag har aldrig känt mig helt tillhöra någon eller något i världen. Jag har alltid deltagit på avstånd, som en utomförstående, inte uppgått i någonting. Jag har aldrig upplevt uppgåendets hänförelse och extas, varken den religiösa, den nationella, den sociala, den erotiska, men jag har åtskilliga gånger upplevt uppbrottets och upprorets extas. Jag kan inte hemfalla åt kollektiva känslor, ens om de är goda. Överhuvudtaget är uppgåendet i kollektivet obekant för mig. Det är inte existensen som försätter mig i extas utan friheten.

Nikolaj Berdjajev, Vägar till självkännedom, s. 50 – 51

Don Quijotes metersticka

En essä om Don Quijote märkligt nog publicerad som en recension/bokanmälan i senaste TK, för någon särskilt ny översättning av mästerverket är det inte (vilket står i ingressen).

Rik och realistisk är Miguel de Cervantes kallsinniga skildring av det mänskliga rikets detaljrikedom; bönders fårade ansikten, värdshusens interiörer, folkens seder och bruk. Människan är där men bilder av naturen saknas på spanjorens tavla. När man läser Don Quijote färdas man genom La Manchas regnfattiga högslätt utan att lära känna landskapet. Det är frånvarande, en ram för händelser, inget mer. Men karaktärernas uppträdande och humörförändringar, personligheternas bråddjup och komplexitet, allt mänskligt liv är så mästerligt tecknat att det väger upp det Dimitri Meresjkovski antytt vara Cervantes oförmåga att gestalta naturen.

En oförmåga som dock möjliggör att karaktärerna i Don Quijote blir uppspaltade och liksom separerade miljön som föder och gör dem levande. Ur den fattige adelsmannen reser sig en riddare, ur väpnaren kommer en guvernör. I Don Quijotes värld har identiteterna blivit mobila samtidigt som en ny form av sanningslidelse utmanat en äldre, mer statisk förståelse av sanningsbegreppet. Det är handlandet som ersätter traditionen, ”sann adel röjer sig i ädel gärning” säger Dorotea till adelsmannen Fernando för att betvinga honom hennes kärlek och för att ett moraliskt imperativ nu kan utmana blodsband och undertryckande sedvänjor. Att etikens sanning är större än verklighetens fakta, det är också åsikten som Don Quijote brukar som försvar när hans galenskaper ifrågasätts: ”Vad som har avseende på dygdiga ändamål, det varken kan eller bör man kalla bedrägeri.”

Det är 1600-tal, nihilismens ljuva morgonrodnad, det spruckna jaget är än så länge en befrielse. Dårskapen tillhör Erasmus och Cervantes enfaldiga inte Zarathustra. Likt den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdams verk Dårskapens lov är enfalden i Don Quijote förknippad med förnyelse. Förvandlingen träder in när jaget misslyckats, när Don Quijote och Sancho Panza vandrar hemåt desillusionerade bestämmer de sig för, som en sista stapplande motståndsgest mot realitetsprincipen, att bli herdar. Denna skiftning gör riddaren och hans väpnare till conversos, karaktärer som tillsammans med morer, judar och andra förföljda befinner sig i en exil, en inre sådan, som är så stark att varken jaget eller verklighetsuppfattningen kan hållas intakt. Livet är, likt Cervantes översättning av moren Sidi Hamid Ben Engelis berättelse om den snillrike riddaren, en form av omtolkning. Väderkvarnar blir jättar, värdshus blir borgar och bondflickor blir vackra jungfrur värda en riddares åtrå. Men det är inte enbart Don Quijote och Sancho Panza som trotsar det reella, vansinnet smittar av sitt nytänkande på omgivningen och utmanar invanda föreställningar. Sancho Panza överger sitt guvernörskap som en respekterad och beundrad man: ”Alla omfamnade honom och Sancho omfamnade dem alla tillbaka under tårar och lämnade dem kvar i stor förundran, såväl för hans tal som för hans bestämda och kloka beslut.”

Skiftningarna och karaktärsförvandlingarna tycks komma ur den nödvändiga förlust av identitet och ursprung som prästen i Don Quijote hävdar att varje översättning innebär: ”Vi hade varit översättaren tacksamma om han hade låtit bli alldeles att översätta den till spanska, för där försvann mycket av dess ursprungliga värde.” Översättningen gäller emellertid inte enbart språket, för Cervantes är översättningen snarare en psykologisk realitet, något som har med livet att göra. Don Quijotes hallucinatoriska vansinne blir till en form av översättning och omtolkning som sätter läsaren inför den mer subtila förvrängning av fakta som varje verklighetsuppfattning innebär. Men Cervantes perspektivism är inte Henry James utan snarare relaterad till att karaktärernas vilja och moral möjliggör olika verklighetsföreställningar. Som Rabbe Enckell noterat består egentligen Don Quijotes opraktiska vansinne ”bara i att hans metersticka saknar de små enheterna. Han tar upp milen där andra nöjer sig med några meter”.

Det är denna individualiserade tillvaro, besatt av en bestämd idé, som är platsen för handlingen i Don Quijote. Inte Ebros strand, slätten med väderkvarnarna eller alla de andra miljöer, som ofta beskrivs med blott två-tre ord. Cervantes låter inte blicken flacka utan fixerar sin berättelse vid skapelsens krona: människan. Den moderna människan, den viljande, drömmande men också moraliska människan. Mycket riktigt är det viljan och moralen som tvingar Alonso Quijano att ömsa skinn och förvandlas till Don Quijote. Det är som om adelsmannen översätter sig själv och därmed förvandlas till en riddare. Livet blir en översättning och översättningen en omtolkning. Omtolkningen går dock i etikens tjänst, för Don Quijote är förvandlingen en etisk förnyelse. Ett patetiskt försök att utmana orätter och omoral. Riddaren och hans väpnare ser det inte andra ser, vilket såväl leder till deras utanförskap som till deras handlingars ineffektivitet.

Cervantes tycks mena att det gott åsyftade nödvändigtvis blir det löjligt utförda, som om de som lever med hjälp av den moraliska intelligensen ofrånkomligen blir patetiska i omgivningens ögon. Humorn i Don Quijote kommer ur denna moralens nödvändiga dubbelhet, vi skrattar för att Cervantes i god kristen tradition förenar förödmjukelse och upphöjelse. Cervantes ironi skiljer förvisso Don Quijote från Dostojevskijs idiot men många är de kommentatorer som påstått att Kristus är de tus anfader. Vilhelm Ekelund är en av dem och passande nog påstår han att Don Quijotes sinnestillstånd kännetecknas av en urbanitet som får riddaren att bryta med konventionernas makt. Kanske är det just urbaniteten hos Cervantes som fått honom att fly naturbeskrivningen och istället borra sig in i människornas liv för att skildra ett unikt liv. Don Quijotes liv. Ett liv genomsyrat av en enfald som gör att Don Quijote tenderar att glömma sina medmänniskor och istället gå upp i sin lika grandiosa som patetiska vision. Men denna egoism vägs dock alltid upp av vänskapen till Sancho Panza. Närheten mellan väpnaren och riddaren gör att paret förenas i ett gripande beroende som bekräftar att människans frihet först kommer till sin rätt i gemenskap med den andre. Och det är denna rörande och humoristiska bild av vänskapen som gör Don Quijote till ett av västerlandets mest klassiska verk. Ett verk som ställer medlidandet och kärleken mot opinionen och naturen.