Adventus

Christer skickade mig en text, skriven av kaplanen Ola Byfält, om E Bloch och J Moltmann. Intressant, av speciellt värde är detta stycke:

Det är uppenbart att Bloch inte på ett tillfredsställande sätt kunnat lösa dödens problematik, den starkaste ”icke-utopin”. Det är ett problem i Blochs ”this-wordly philosophy of hope” att en eventuell icke-existens efter döden om inte omintetgör så åtminstone försvagar utopins ”energier”. Blochs försök att lösa dödens gåta i PH ter sig närmast som sofisteri och begreppsdiktning. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är meningsfullt både semantiskt och ”essentiellt” att tala om att ”transcendera utan transcendens”. Kan det blochska talet om att fylla ”dödens intet” med humant innehåll och att efterkommande släkten skall erinra sig ”de röda hjältarnas” heroiska dåd verkligen övervinna dödens ”melankoli” och sporra till revolutionärt arbete och föra till ”identitetens hemland”? Är den militanta optimismen i PH och Blochs tal om Hopp för det objektivt-reellt möjliga verkligen ett hopp som övervinner döden och därigenom ger livet här och nu ”mening” som har kraft att övervinna dödens menigslöshet? Enligt Moltmann är det endast de kristnas tal om ”uppståndelse från de döda” som dödens apatheia övervinns och därigenom dels kan ”gå till roten” med dödsproblematiken och dels ge hoppet ”mening”. Borde inte hoppet också vara ett hopp för det ”inte-mer-möjliga” dvs för de döda? Enligt Moltmann övervinner ”Guds tid”, adventus, den blochska framtidens futurum. Därtill gör Moltmann en åtskillnad mellan futurum och parusia. Futurum är släkt med det grekiska ordet fyein, dvs det som växer. Parusia igen är det som kommer från ”andra sidan”. En teologisk lösning på dödens gåta tycks vara lättare att ”finna” än en filosofisk som därtill är dialektiskt materiell.