Bäras utan namn till natt till morgon

En gammal TK-recension.

*

Bäras utan namn till natt till morgon

Arne Johnsson

Symposion

I en intervju berättar Arne Johnsson om en scen i Tarkovskijs film Stalker. Han säger att filmen är ett ”flöde av bilder” och att det i scenen finns ”en flod som rinner, och det ligger en massa saker i den där floden, det är nån hund som plaskar i vattnet… På många sätt är dom där scenerna en slags poetik för mig, och har varit det sen början av 80-talet när filmen kom. Det kanske finns en slags värdering i det övergripande, att filmen är sån, bilden är sån, dom här föremålen som finns och det som sker, det är registrerat; så ligger det hos dig och dig och dig att göra din läsning av det.” Det är en träffande beskrivning även av Johnssons verk, för poetens dikter fungerar utifrån en liknande princip. Allt medan diktsamlingarna fått en mer förtätad och prosaartad karaktär är det som om dikterna börjat verka genom att sluta läsaren inne i den situation eller händelse dikten beskriver. Inte minst i Bäras utan namn till natt till morgon som likt de tre tidigare diktsamlingarna, Marken lyste även i drömmen, Del av detta och avskild som alla och Där med längtan spilld ut i larmet, vilka gemensamt bildar en form av löst sammanhållen kvartett, registrerar de känslointryck som omgivningen och tillvaron framkallar hos den enskilde. Det är som om Johnsson försöker teckna en slags parallellism, som om varje rumslig och så att säga världslig företeelse har en andlig och känslomässig ekvivalent – som om dikten kan teckna relationen emellan människans inre och yttre liv utan att hamna i en trångsynt dualism: ”jag sover vaknar innan gryningen, drömde om frånvaro. Jag reser med dem som inte längre finns. Vattnet är grönt av slam men om natten ser jag floden ta ljuset. Eldar brinner längs stränderna och i vart hus. Känn kroppar stryka mot din. Någon talar, den som nu andas, äter: jag tänker skriften. Den är ett rabbel genom munnen.”

Om dikterna i Bäras utan namn till natt till morgon är som floden i Stalker dras läsaren ned i floden, blir ett av de föremål som flyter i vattnet och slits med i dess starka strömmar… Dikten som malström, där malströmmen är en litterär effekt producerad av det faktum att Johnsson i så hög grad utelämnar tolkningen till läsaren så att hon kan göra sin tolkning av dikten – och kanske framförallt av vad dikten beskriver. Beskriver, säkert inte rätt ord, för vad det handlar om är vaga intryck, märkliga språkspel och ett slags affekternas hugskott som gör gemensam sak och tillsammans målar upp undflyende bilder som genom sin mängd blir tjocka lager och dimmiga sjok som placeras framför det läsaren anar händer eller ska hända. Johnsson är en mästare på att antyda, för antydningarna utelämnar läsaren till sin ensamhet, till sin egen fantasi och inbillningsförmåga. Det är förstås också Johnssons akilleshäl, saknar läsaren inbillning och tolkningslust blir dikterna som sämst tomma och som bäst vackra, men ska man finna mening – för den finns där – måste man orka tyda innan man kan vända sida och gå vidare i läsningen.