Vintergata

Kjell Espmark

Vintergata

Norstedts

I Grammars of creation hävdar filosofen George Steiner att vår tid inte karaktäriseras av Nietzsches utrop om Guds död. Mycket mer står på spel. Vår tid är själva messianismens skymningstid. Och det tycks som om Steiners ödesmättade tes bekräftas av det mänskliga livets alla sfärer och uttryck. Säg den politiska vision som idag vågar tänka längre än effektiv och rättvis förvaltning av denna värld. Inte ens litteraturen och fantasins andra trakter är fredade från oförmågan att tänka annat och annorlunda. Nämn någon samtida poet som med allvarligtsyftande patos försökt anropa ett framtida eller ett bortom. Till och med de som borde känna språket bäst, författarna och poeterna, har blivit blinda för språkets förmåga att med futurumböjningar och kontrafaktiska satser ta sig ut ur det immanenta helvete som är verkligheten. Katarina Frostensons utrop i Vägen till öarna: ”Det finns/ inget bortom, prästerskapet: hör det!” är en maxim som samlar hela den svenska litteraturen – från undergrounden till akademien – samman. För evigt tycks de återkomma, romaner och diktsamlingar hängeende, estetiserande och mytologiserande den verklighet som den egentliga litteraturen vägrar. Trösterikt generaliserar Steiner, det finns undantag. Kjell Espmarks lysande diktsamling Vintergata är ett sådant. I hundra perfekt avvägda och sinnrikt konstruerade tablåer friläggs individen det våld hon av historiska och samhälleliga orsaker är offer för. Samtidigt existerar det en parallell rörelse i dikten som förtätar den historiska logikens meningslöshet till en fruktansvärd bild av livets krasshet. Varje dikt fungerar därför dubbelt – dels är den avbild av den ändlighet som tiden dömer livet i tiden till, dels är den ett vittnande om den skarv människan utgör, ett påpekande att den enskilde aldrig kan sammanfalla med sitt öde och sin omgivning. Ändlighet öppnar upp för oändlighet. Espmarks uppdrag är att gå runt dödstabut och han gör det med ett realistiskt, asketiskt och perfekt balanserat språk som är väsensskilt den form av Wortspiel och promiskuös språkanvändning som är förhärskande bland dagens författare. Här har vi lyrik med början och avslut. Lyrik där evighet och upprepning är stängda eftersom varje dikt är ett liv som lutar sig ut mot det som kommer innan och efter det levda: ”Det måste ha varit en sal/ med ett fönster öppet mot ingenting/ och ett motsatt fönster mot ingenting./ En svala störtade in ur det ena,/ cirklade bländad av ljus därinne/ och for ut genom det andra fönstret.”