Det omöjliga

En essä om Simone Weils filosofi publicerad i veckans Kulturen.

***

”Det goda är omöjligt”. Vad menar Simone Weil med det omöjliga? – som förlänats ett helt stycke i Tyngden och nåden. Det omöjliga är ingen negation av en möjlighet utan belagt utanför möjligheternas själva möjlighetsbetingelse, det är det ogenomförbara och det som skiljer det görliga från det outförbara är nödvändigheten. Nödvändigheter är vad som är eller kan vara för allt existerar, eller kommer till existens, i nöd av tidigare händelseförlopp. Nödvändigheten sammanfaller med skapelsen då den upplåter skapelsens möjligheter, vilket medför att skapelsen inte blott är det som är utan även vad som kan vara. Simone Weil sätter därför inte det nödvändiga som en motsatts till det tillfälliga utan försöker visa att det slumpmässiga existerar av nödvändighet. Nödvändigheten är själva åtskillnaden mellan existens och icke-existens. Eller snarare, det nödvändiga är makt – navet tillvaron vrider sig kring då människan behärskas av krafter omöjliga att harmonisera. Möjligheterna är därmed till sin natur rena maktuttryck, deras krav på existens görs på existensens bekostnad. Tillskillnad från det möjliga är det omöjliga följaktligen ingen makt. Det är utanför det tänk- och görbara. Utanför nödvändigheten.

Simone Weils fastställande av makt och nödvändighet som de ontologiska principer som behärskar den mänskliga tillvaron gör Weils ontologiska spekulationer jämförbara med Baruch Spinozas. I likhet med Spinoza diskuterar Weil ”olika grader av nödvändigheter” och jämställer dessa med behov på ett sätt som påminner om Spinozas försök i Etiken att blottlägga en livssträvande ontologisk princip hos varje individ. I artikeln Vänskap påstår till och med Weil att i ”viss mån är allt behov, vars förlust sätter ned livskraften i den exakta betydelse ordet skulle kunna ha, om studiet av livets villkor (…) hade hunnit lika långt som läran om fallande kroppar.” Det Weil benämner behov kallar Spinoza affekt och affekterna verkar på kroppar; utökar eller reducerar ”den strävan (conatus) varmed ting bemödar sig om att förbli i sitt vara”.

Spinoza önskade etablera en geometrisk metod som utifrån axiom och propositioner utvecklade teorem om livet. Denna rationalism grundades på tesen att naturen är determinerad men ändamålsfri. Även Simone Weil närmade sig människolivet med matematisk precision men det var Pythagoras och Platon som fastställde Weils tilltro till det geometriska, aldrig Spinoza. I en text om Iliaden i La source Greque skriver Weil om en ”geometrisk ekvivalens” som bygger på att styrka möts av styrka, våld med våld. Med andra ord att ”alla människor, genom att de föds, döms till att bli utsatta för våld”. Varats och våldets ekvivalens möts dock upp av en annan rörelse, för matematiken gav Weil möjligheten att finna en utsida till ontologin – med pytagoreisk insikt försökte hon skildra att ”[v]år värld, nödvändigheternas rike, bjuder oss absolut ingenting utan medel. Vår vilja studsar oupphörligt från medel till medel som en biljardboll” och endast då denna av nöd bestämda slumpmässighet, nödvändighetens reducering av allting till medel, sätts i samklang med det Weil kallade för det goda kan frihet uppstå. Frihet är brott med nödvändigheten. Weils kosmologi stannar inte vid det varande utan söker fastställa det begränsade för att nå det obegränsade, för att använda pytagoreiska termer som återkommer i Weils författarskap, och det är distansen mellan ändlighet och oändlighet, själva begränsningen av världen och dess makt, som kan kortsluta eller åtminstone hämma nödvändighetens brutalitet. Världen har därför en gräns, en utsida som är Gud. Gud är inte en substans som hos Spinoza utan en frånvaro.

I La source Greque och Les Intuitions Pré-chrétiennes analyserar Weil Homeros, Platon, Pythagoras och andra grekiska klassiker och försöker skildra att en värdig hållning måste vara grekisk, alltså baserad på insikten om att världen bygger på, vad Weil kallar, maktens ”förtingligande av människan” och att denna reifikation är absolut avskyvärd. Det fria är maximal distans från skapelsens ontologiska princip och ett försök att motarbeta nödvändighetens reifikation av tillvaron, den Weil kallar ”det sociala odjuret”. Samhället och dess prestige är fienden, ondska är att leva i enlighet med det sociala, att bekräfta sitt varas impulser. Den grundläggande frågan för Weils filosofi är därav hur man skall kunna undvika ”det sociala odjuret” som ”är betvingande som tyngdkraften. Hur befriar man sig därifrån? Hur befriar man sig från det som är som tyngdkraften?”. Weils svar är försakelsen, att tömma sig själv på innehåll – att sabotera det som knyter en till nödvändigheten. Man ska avskapa sig själv.

En avskapelse är inte en förintelse utan en skapelses avsägelse av sig själv, sin makt, sitt vara. I enlighet med sin tes om världens begräsning hävdar Weil att skapelsen är Guds avskapelse. Gud överlåter delar av sin existens till skapelsen för att den skall kunna finnas till. Gud förintas inte utan främmandegör sig skapelsen genom att dra sig undan det varande och etablera sig som världens och det skapades gräns. Det goda (vilket för Weil är samma sak som Gud) är därför omöjligt emedan omöjligheten omöjliggör sig själv genom att möjliggöra det som är möjligt. Gud blir avskapad, närvarar som frånvaro i världen:

”Det är Gud som av kärlek drar sig tillbaka från oss för att vi skall kunna älska honom. Ty vore vi utsatta för den omedelbara strålningen av hans kärlek, utan rummets, tidens och materiens skydd skulle vi dunsta bort som vattnet i sol (…) Nödvändigheten är den skärm som är satt mellan Gud och oss för att vi skall kunna vara till. Det är vi som ska bryta igenom skärmen och upphöra att vara till.”

Tanken är att Guds avskapelse skall besvaras med människans avskapelse och för människan är avskapandet att avsäga sig nödvändighetens makt, att besvara varats impulser med tomhet. Ett omöjligt projekt men vårt liv är denna omöjlighet, för allt ”vad vi önskar står i motsats till de villkor och följder som är förbundna därmed. Orsak: såsom skapade är vi motsägelse – på en gång Gud och oändligt olika Gud.” Ty skapelsen är det goda ”brutet i bitar och utstrött bland det onda” och det onda är det ”gränslösa, men det är inte oändligheten. Oändligheten ensam begränsar det gränslösa.” Själva begränsningen, motsägelsen som skiljer oss från världen, är vad vi bör anamma emedan den ensamhet motsägelsen påtvingar oss kan leda oss ut ur det gränslösa. Begränsningen omöjliggör den här världens realiteter och möjligheter, då den sätter en gräns för jaget. Gränsen gör att vi kan behandla den andre som ett mål i sig, som något annat än ett medel. Vänskapen är en sådan gränssättning, eller vad Weil kallar för ”mirakel” och ”distans”, då den reser sig ur motsägelsens gåva till individen – insikten om att hon inte är allt. Insikten om hennes monadologiska belägenhet. Hennes ensamhet. I vänskapen är gränsdragningen det relevanta, det som sätter vännerna åtskilda från varandra. Distansen får vännerna att se varandra som skilda och gränsen mellan dem är Gud, det omöjliga som möjliggör vänskapen:

”Vänskapen fläckas så snart nödvändigheten om så bara för ett ögonblick blir starkare än önskan att hos båda parter bevara det fria samtycket. I allt mänskligt är nödvändigheten den orena principen. Varje vänskap är oren, om där i aldrig så ringa grad finns en önskan att behaga eller motsatsen. I äkta vänskap saknas fullständigt denna önskan. De båda vännerna accepterar helt att vara två och inte en, och respekterar den distans dem emellan, som är en följd av att de förblir två skilda varelser.”