Opposition är samarbete

Ännu en essä från Kulturen, som kan sägas bilda en triptyk tillsammans med dessa två tidigare artiklar: Carl Schmitt och världens hemlighet samt Varhelst utom världen.

OPPOSITION ÄR SAMARBETE

Herraväldets logik och anarkens skeptiska relation till makten är ämnet för Ernst Jüngers maktstudie Eumeswil. Monarken vill behärska mängden. Anarkisten är beroende av tyrannen. Tyrannen är rädd för anarkisten. Och liberalen vill det anarkisten vill men med måttliga medel. Endast anarken vill sig själv.

I förordet till sin översättning av Ernst Jüngers dagböcker från andra världskriget skriver Stig Jonasson syrligt om Jüngers nietzscheanska hat mot ”det liberala borgerliga samhället med dess kristligt-humanistiska värden”. För när hatet organiserats av stöveltrampande partiförsamlingar och ridit på den tyska ekonomins proletariserande svallvåg för att få tillträde till makten ”blev det plötsligt inte lika roligt längre med den nihilistiska leken för Jünger och andra intellektuella. Hitler hånade dem kort efter sitt maktövertygande: ’I dag skriar alla världens litterära kärringar att jag begår ’förräderi mot förnuftet’. Men nyss var det de själva som svamlade om förnuftets förräderi mot livet… Nu, när vi gör allvar av det hela, så spärrar de upp förvånade barnaögon.’”

Några förvånade barnaögon spärrade emellertid inte Jünger upp. Hans var en blick som förråats men knappast försvagats av de intensiva upplevelser av våldsam verklighet han erfarit som frontsoldat under första världskrigets helvete. Att spana efter fienden och få honom på kornet tvingade den unge Jünger att utveckla en ”Sehen von Gestalten”. En syn kapabel att ur verklighetens flerbottnade skikt frammana överblickbara idealtyper som tvang fram realiteternas betydelser i öppen dager – fiendesoldatens konturer gestaltade en fruktansvärd bild av tillvarons agonala beskaffenhet. Detta försök att finna gestalterna bakom historiens dimridåer var en historiemetafysisk operation ämnad att fastställa en epoks intersubjektivitet. Historien var för den jüngerska logiken ett händelseförlopp vars systematik regleras av gestalters ”Stempel und Präglung”. Och kraften i en gestalts prägling av de historiska skeendena medför att historien rentav kan likställas med dess förhärskande gestalt. Gestalten som formade Hitlers maktövertagande 1933, lika mycket som Franklin D. Roosevelts reformprogram The New Deal från samma år, var arbetaren.

Arbetargestalten tecknade Jünger i Der Arbeiter, som utropade att tiden var inne för borgerlighetens fullständiga avlägsnade. Utvecklingen arbetaren representerade var lag: arbetet skulle genomsyra varje por av den mänskliga tillvaron. Allt var predestinerat att sättas under arbetets obönhörliga prägling: ”Arbete är nävens tempo, tankarnas, hjärtats, livet under dag och natt, vetenskapen, kärleken, konsten, tron, kulten, kriget; arbete är atomens svängning och kraften som flyttar stjärnor och solsystem.” Arbetet övervinner därmed sin omedelbart empiriska form för att bli en produktiv maktmetafysik vars mest explicita framträdelse kan sägas vara den arbetsintensiva ekonomi som kom att prägla både öst- och västblocket långt in i efterkrigstiden. Med nationalsocialismens seger insåg Jünger dock snart konsekvenserna av sin profetia – de tidigare vunna insikterna kunde äntligen utvecklas fritt då maktövertagandet befriade dem från deras barlast av nationalistisk naivitet och politiska skygglappar. Jüngers ungdomliga tro att Tysklands räddning stod att finna i en preussisk revolt drog nu sin sista suck, för politiken, även den oppositionella, var bestämd utav gestalternas stämplingar, alldenstund politiken tvangs förebåda det kommande, arbetarepoken. Fascisternas och bolsjevikernas såväl som nazisternas kamp mot borgerligheten var blott en reaktion mot det högborgerliga samhälle den nya tiden, med eller utan motståndets hjälp, var dömd att förpassa till historiens soptipp. Denna politikens absoluta uttömning i makten blev senare ett ämne av egenrätt i romanen Eumeswil, där Jünger i en anda av brutal ärlighet gör upp med det politiska. Politikens identitära spel mellan pro et contra, vän och fiende, går inte tillräckligt djupt emedan dess valmöjligheter vilar på gestaltens premisser – just de premisser människan måste försöka lösgöra sig ifrån. Gestalterna präglar allt, även politiken, vilket fick Jünger att hävda i Eumeswil att ”[o]pposition är samarbete”.

Hoppet om total mobilisering omvandlades således till insikt om samtidens faktiska mobilisering av tillvaron som material för arbete. Jünger idkade en form av självkritik när han i en dagboksanteckning från andra världskriget drog en demarkationslinje rakt genom sitt eget verk: ”Till verket: mina böcker om det första världskriget, der Arbeiter, die Totale Mobilmachung och delvis också min uppsats Über den Schmerz – detta är mitt gamla testamente”. Nu under brinnande krig kunde han se att det var med essän Sizilischer Brief an den Mann im Mond som något nytt anteciperades. Det nya, vilket Karlheinz Hasselbach belyst, var jakten på en stil som pekade bortom gestalternas immanens emedan stilen vittnade om en större strukturell plan än gestaltens. I de verk Jünger implicit och explicit skiljer ut ifrån sitt gamla testamente, exempelvis Auf den Marmor-Klippen och Strahlungen, används också alltmer begreppet stil för fenomen som tidigare benämndes gestalt. Stilproblemet upptar även Sizilischer Brief an den Mann im Mond – här utvecklades en magisk realism ämnad att bryta ner dikotomin mellan vetenskap och fantasi, dröm och ratio. Men Jünger gick längre än så med stilbegreppet. Han ville undersöka, som han skriver i Auf den Marmor-Klippen, om mått och regel är sammanvävda med denna världs förvirring och kaos. Och detta med hjälp av stilens fixerande funktion. I Annäherungen – Drogen und Rausch kan vi läsa att: ”Den stil som utvecklas i vår tid är nykter, objektiv och av en obönhörlig precision. Samtidigt är den i högsta grad fantastisk – och vår uppgift är att få dessa båda kvaliteter att väga jämnt i handling och att sammanfalla i vår åskådning.” Stilen var en historisk epoks stil men då ”historien har vissa regler, kan det också finnas olika fakta som inte passar in”. Historien innehåller ”stoff som inte är konforma med den”. Jakten efter det nonkonforma visade på övergångar och avvikande stilar, anarkiska stilar, som undgår gestalternas och typernas nivellerande prägling. När Jünger därför undersökte makten i Eumeswil kunde han fastslå dess skilda och sinsemellan konkurrerande former genom att låta romanens karaktärer förkroppsliga olika politiska viljor – samtidigt fann han anarkin som inte var konform med dessa viljor och därmed med det historiska skeende politiken försvarade eller utmanade, men alltid var en produkt utav. Anarkin bröt med historiens logik och var det ”som om och om igen tränger sig fram ur den sega historiska massan upp mot ytan”. Tyrannen, liberalen, anarkisten och den konservative, kort sagt de politiska stilar Jünger analyserade, vittnade inte bara om historiens våld utan även om möjligheten med huvudkaraktären Manuel Venators stil. Anarkens frihet att möta världen med radikalt ointresse och makten med distanserad skepsis. Ty det ”speciella för mig som anark” säger Venator ”är att jag lever i en värld som jag ’i sista hand’ inte tar på allvar. Det förhöjer min frihet, jag tjänstgör som tidsfrivillig.” Och vad utmanar makten mer än medborgare som avsagt sig allt ansvar för dess fortsatta bestånd? Som lever som om staten och samhället inte bekom dem?

Fiender

Je n’ai pas d’ennemis: l’enfermement s’abolit.

Postkristen teologi

Hemkommen från en tids resande… Denna gång en recension jag inte är nöjd med och den här gången kan jag inte skydda mig med dåliga ursäkter som det begränsade omfånget. Nej, mer intressant hade det varit och bättre hade det blivit om jag tagit mig an Martinsons bruk av Nietzsche och hans försök att sammanföra den eviga återkomsten med Benjamins analys av den tragiska hågkomsten… Problemet med Postkristen teologi ligger nämligen just här, i Martinsons mytiska förståelse av slutet, minst sagt inadekvat emedan den tycks reproducera de metafysiska föreställningar om slutet som författaren säger sig vilja göra upp med. Den teologiska frågan bör ju vara: vilket är hindret som förvägrar oss ett slut?! Det vill säga – vad förvägrar oss att tänka ett slut på det bestående? På traditionens makt? Men för Martinson går tankarna så här istället:

Vi tycks inte kunna finna någon omväg som inte på ett eller annat sätt leder tillbaka till det bekantas cirkel: att göra det egna till raster för det andra. Möjligen är detta den djupaste teologiska aspekten av Nietzsches tal om den eviga återkomsten, en aspekt som samtidigt blir till en kritik av allt apokalyptiskt tänkande som tror sig om att kunna börja om på nytt och bringa ordningen i tillvarons ofrånkomliga kaos. (…) I den eviga återkomstens anti/messianska perspektiv öppnas även utrymmet för ett inbrytande av något nytt, en ny blick på sammanhanget. Men det är då inte några apokalyptiskt förebådade och kalkylerade nyheter som slår in.

Frågorna tycks hopa sig; är verkligen apokalypsen förebådad och kalkylerad?! Är inte det apokalyptiska hoppet mer ett vittnande om en outhärdlig samtid än ett förebådade av det kommande nya? Och det nya; är verkligen det nya blott en ny blick på sammanhanget? Knappast. Det nya är vad som gör upp med den eviga återkomstens inskrivelse av minnet i världen… Nog nu; här är recensionen. Diskussionen lär fortsätta.

Mattias Martinson

Postkristen teologi – experiment och tydningsförsök

Glänta produktion

Kristenhetens kris är vad som ledsagar Mattias Martinson när han i sin studie Postkristen teologi undersöker teologins villkor i ett alltmer sekulariserat tidevarv. För vilken relevans har teologin i en postkristen tid? Det vill säga i en tid där kristendomen som världslig makt försvagats, men där kristna föreställningar lever vidare och formar det sekulära medvetandet. Med en initierad blick synar Martinson hur moderna teologiska strömningar tagit sig an kristenhetens kris. Och perspektiven på den postkristna situationen är disparata – alltifrån prisgeenden av den kristna diskursen till radikalortodoxa försök att radikalisera kristenheten. Martinson nöjer sig dock inte med de olika teologiska perspektiv som vuxit fram sedan diskussionen om det postkristna tillståndet tog fart.

Inspirerad av filosofen och politikern Gianni Vattimo vill han utveckla en vag och gränslös teologi som inte förnekar sitt kristna arv, eller avstår från dess begrepp, men som ändock inte per automatik sluter upp i en förutbestämd kristen position. En sådan teologisk öppenhet är sannerligen välkommen emedan teologins främsta förtjänst är dess förståelse av det den spanske filosofen Ortega y Gasset benämnde creencias – de omedvetna trosföreställningar som behärskar vårt förstånd och våra handlingar. Martinsons tillämpning av sin teologi är dock en besvikelse. Han skildrar det problematiska med enkla etiketteringar genom att belysa hur Karl Barths nyortodoxa teologi starkt präglats av den liberala teologin, precis som att Rudolf Bultmanns liberala teologi i många fall är mycket ortodox. Tyvärr idel självklarheter! Än värre blir det när han analyserar den moderna ekonomin och kommer fram till banaliteter som mycken radikal kritik av kapitalismen formulerat långt innan honom. Nämligen att den moderna ekonomin blivit ett omnipotent och gudalikt maskineri som fullständigt inmundigar våra liv. Denna kritik förtar dock inte studiens värde – i diskussionen om credot och cogitot visar Martinson hur teologi verkligen kan bedrivas. Martinsons teologiska position skulle nog dock berikas mycket genom korsbefruktning med religionshistoriker som Eric Voegelin, Jacob Taubes och Richard Faber – som alla tre belyst hur vårt tänkande grundats i trosföreställningar.