Carl Schmitt och världens hemlighet
juli 17, 2007
Carl Schmitt och världens hemlighet
”Och ni vet vad det är som nu hindrar honom, så att han inte kan träda fram förrän hans stund är inne. Ty laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen.” Carl Schmitt dröjer kring denna apokalyptiska passage i Paulus andra thessalonikerbrev: i Nomos der Erde såväl som i sina dagböcker frågar han sig hur vi kan inta positionen Paulus benämner katechon, hindret, som förvägrar antikrist anländande. Schmitts uppdrag är därmed tydligt formulerat. Han önskar neutralisera det eskatologiska bidandet genom att befria det från dess paulinska karaktär av avkall och omvandling. Kristenhetens funktion står nämligen, enligt Schmitt, i motsatsställning till de kristna urförsamlingarnas hopp om Roms, eller rentav världens, sönderfall. Tvärtemot denna apokalyptiska inställning önskar juristen behålla världen intakt. Likt Paulus var Schmitt smärtsamt medveten om att undergången redan är här, som världens hemlighet, men istället för att tjänstgöra i apokalypsens här tar han katechons sida och verkar för världens förevigande genom kamp mot den laglöses uppenbarelse.
Vad innebär egentligen begrepp som värld, apokalyps och antikrist? Vad har dessa termer för konkret betydelse? Det är ingen tvekan om att för Schmitt, precis som för Paulus, var Jesus Guds son och att all statsteori därför måste begynna med Hobbes sentens i De cive: ”Jesus is the Christ ”. Detta är det brännande för Schmitts politiska teologi: arbetet för katechon är arbetet mot antikrist. Hobbes, för mången sekulär läsare, motståndsbjudande trossats förvillade emellertid aldrig Schmitt, född 1888, avliden 1985, bort från en realistisk och modern förståelse av politiken. Däremot fick den honom att inte bara bli känd för sina arbeten inom jurisprudens och statsrätt, utan tillika ökänd för sitt medlemskap i NSDAP och sitt öppna samarbete med nazistregimen. För att det var en restaurationsinriktad katolicism som ledde denne Aufhalter des Antichristen till att kollaborera med nazisterna torde idag vara ställt utom tvivel.
Under Weimarrepublikens år kritiserade Schmitt republikens författning. Han menade att staten bäddade för sin egen undergång genom pluralism och sammanblandning av legitimitet och legalitet. Samtidigt påbjöd han statens rätt att utlysa undantagstillstånd medelst konstitutionens paragraf 48, för att på så vis försvara republiken mot upprorsrörelsers hot – den paragraf Hitler senare använde för att få exekutiv makt att förbjuda sina politiska motståndare. Kampen mellan katechon och den laglöse var därför ytterst, för att tala med Karl Marx, motsättningen mellan ordningens och anarkins parti. Vilket innebär att när väl Hitler givits den demokratiska makten omvandlades antikrist till den nationalsocialistiska statens fiender. ”Alla begrepp i den andliga sfären” skrev Schmitt redan 1929 i Neutraliseringens och avpolitiserings tidsålder ”är i sig själva pluralistiska och kan bara förstås utifrån deras konkreta politiska existens”. Under ett decennium är antikrist följdriktigt ett nationalsocialistiskt hot mot statens existens, för att under nästkommande årtionde transformeras till judar och de andra grupper nationalsocialisterna pekade ut som folkets fiender. Det primära för Carl Schmitt var följaktligen statens fortsatta existens, emedan varje stats livsyttring, demokratisk eller ej, är att bevara status quo. Med en sådan princip som ledstjärna är det därför inte märkligt att katoliken kunde hävda att begrepp som ”Gud, frihet, framsteg” och därmed även termer likt Kristus, värld och undergång, inte har en absolut definition utan alltid är relativa, det vill säga politiska. Frågan om politikens begreppsbestämning blev därför tidigt avgörande för Schmitt. Först utifrån en plausibel förklaring av vad politiken är kan man skilja ut katechon från den laglöse.
Politikens definition sökte Schmitt fastslå i verket Der Begriff des Politischen, som i år aktualiserats genom en norsk översättning. Här upprättas politikens autonomi då den avskiljs från andra samhällssfärer som ekonomi, estetik och moral. Inom varje sfär blottlägger Schmitt en huvuddistinktion som reglerar sfärens verksamhet. Den politiska dikotomin är vän och fiende, inte den enskildes ovän eller ett företags konkurrent utan den ”offentliga fienden”. Endast staten har en fiende då ”staten förutsätter det politiskas begrepp”. Staten är således konstituerad via folks fiendskap som kan, men inte behöver, uttryckas medels moraliska eller ekonomiska medel. Politiken är följaktligen blott en intensitetsvariabel mellan vänner och fiender, där kriget är politikens mest resoluta intensitet.
Denna politiska klarsyn fick Schmitt att kraftfullt ta avstånd från liberalism, och det han benämner som statsfientlig radikalism. Han hävdade att dessa tendenser leder till en avpolitiserad universalism som försvagar folkbegreppet. Om man emellertid bortser från liberalismens demagogi torde det stå klart att även liberalismen konstitueras genom ett exkluderande av grupper som fiender. Mycket riktigt hävdar också Schmitt att politiken är omöjlig att utrota, den kan blott gömmas under antipolitiska begrepp som mänsklighet. För politik kan tvivelsutan föras i mänsklighetens namn, då fienden porträtteras som en varelse frånhänd alla mänskliga egenskaper.
Schmitts förakt för statsfientlig radikalism, som han ofta benämner som manikeism eller gnosticism, tycks emellertid vara grundad i en outtalad insikt om att politiken de facto kan förintas. Nämligen av det kristna diktatet att älska sin fiende. Ett påbud vars destruktiva inverkan han därför försöka motverka med katechonsk logik, bland annat genom att framhäva att termen inimicus används för fiende, inte termen hostis som är den offentliga fienden, i Matt 5:44 och Luk 6:27. Schmitt själv lär oss dock att detta inte är något annat än en polemisk läsning av kärleksbudskapet. Vilket tydliggörs om vi läser passagen i Glossarium där Schmitt tar ställning för Dostojevskijs storinkvisitors ”domesticering av Kristus”. Statens funktion är att göra Kristus ”effekt harmlös (..), att avanarkifiera kristendomen men samtidigt låta den stå kvar i bakgrunden (…) En god taktiker ger inte upp någonting”. Schmitts kristendom är en taktisk eftergift, användbar för att förhindra det eskatologiska moment som Paulus beskrev som världens hemlighet. Politikens funktion, dess reaktiva och identitära slavlogik, är därmed alla ideologiers och staters garant: liberalismens såväl som utopismens. Men Schmitt vet att eskatologin upplåter ett utrymme som underminerar varje stat och därmed varje vän-fiende relation. Ett utrymme den unge Marx fann utanför politiken, i en antipolitisk revolt mot staten själv: ”Whigs [ger] Tory och Tory [ger] Whigs skulden för orsaken till pauperismen. (…) Ingetdera parti finner förklaringen i politiken själv utan endast i det andra partiets politik. Ingetdera parti skulle ens drömma om att reformera samhället som helhet.” Nej, för denna dröm är förbehållen världens hemlighet: eskatologin.
december 6, 2009 at 3:04 e m
Men det vett och den etikett du eftersöker är ju omöjliga att tänka sig utan det etiska påbud du raljerar över. Eller hur? Å andra sidan ville jag undvika en etisk diskussion, det intressanta är den politiska implikationen av kärleksbudskapet. Att man kan utmana fienden genom att vända andra kinden till, det vill säga; vägra bli provocerad, leva efter egen logik, skapa sig ett eget utrymme som inte står i relation till fienden osv. En fransk marxist skrev en gång: skillnaden mellan oss och våra fiender är att vi inte har några fiender, det är en fin och sekulär sammanfattning/tolkning av kärleksbudskapet. Om vi ändå skall snacka moral och etik, då tror jag kärleksbudskapet är ett mycket realistiskt påbud, inte särdeles moralistiskt (om vi ska använda termen moral som ett pejorativ) emedan uppdraget är att älska sin nästa som sig själv, det vill säga man måste vara kapabel att nyttja självet, sina egna förmågor och kapaciteter för att överhuvudtaget kunna vara till för den andre. För egen del känns inte det särdeles mystiskt, jag är ingen ryss, det räcker att gå till jobbet, där vimlar det av svaga som behöver min hjälp… som behöver ett antal mantlar och som inte kan ge särdeles mycket tillbaka. För att kunna hjälpa dem är del augustinsk eller ignatiansk självkontrol nödvändig, faktiskt. Nu till tanterna (sitter på arbetet).
juli 18, 2007 at 12:43 e m
Hur kan de efterlevande egentligen förstå Tyskland under nazismen och hur väldigt intelligenta människor föll för dess charm? Med historiens tillbakablick fast utan inblick är vi dömda att i oförståelse förvilla oss i historieböckernas ytlighet. När man räds för att framställa Hitler som en människa och att lita på lektörers intelligens och egna bedömningsförmåga istället för att endast skriva studier i tyranneri, kan man inte heller förvänta sig den enskildes växande.
juli 20, 2007 at 7:23 f m
Innan jag kommenterar vidare:
”Han hävdade att dessa tendenser leder till en avpolitiserad universalism som försvagar folkbegreppet. Om man emellertid bortser från liberalismens demagogi torde det stå klart att även liberalismen konstitueras genom ett exkluderande av grupper som fiender.”
Visst, jag instämmer om universalismen. Man kan inte stipulera rättvisan till en lag utan att samtidigt begå brott mot rättvisan – för ur lagen om rättvisa förmår ingen rättvisa framträda. Om jag tillåts parafrasera Derrida. Men min fråga lyder: vilken funktion fyller egentligen detta mystiska folkbegrepp? Vad skall vi ha det till?
”Schmitts förakt för statsfientlig radikalism, som han ofta benämner som manikeism eller gnosticism, tycks emellertid vara grundad i en outtalad insikt om att politiken de facto kan förintas. Nämligen av det kristna diktatet att älska sin fiende.”
Kan man älska sin fiende? (Jag tror inte det.) Och vad skulle psykoanalysen om det?
Man kan blott anstifta bekanskap, bejaka; affirmera den Andre i en vag kärleksakt (precis som den första affirmativa handlingen i en förälskelse) men själva bekräftelsen bekräftar endast Jagets oförmögenhet till kärlek. Med andra ord, det är en kärlek som öppnar upp fältet för kärleken – men som i sig inte alstrar någon.
Och då blir följdfrågan: är inte fiendskapet bland det mest affirmerande av den Andre som finns? För att ha en fiende måste man ju (förment?) känna den, och i denna affirmation uppstår fiendeskapet.
juli 20, 2007 at 9:01 f m
Tack för din kommentar och dina spörsmål. Alltid roligt med kritiska och grubblande läsare. Jag har dock ont om tid, as usual. Du vet hur det är… geschäften och deras anfäktelse av tid och rum. Jag ska dock försöka besvara dina frågor, så här i all hast. Men jag får varna dig att det som kommer nedan mer är tankar och hugskott än svar… se det som ett försök till samtal.
Ja, vad ska vi ha folkbegreppet till? Vilket är dess funktion? Det är förstås den relevanta frågan; i synnerhet när man diskuterar Schmitt. Juristen ställer således, precis som en tidigare tysk filosof, alltid frågan: vem frågar? vilken nytta? – när han finner ett begrepp.
Den mänskliga tillvaron präglas av fara; fara och ordet (begreppet?) spel är viktigt hos Schmitt; följaktligen (nåja, nu hoppade jag över några argumentationsled, men så är fallet för Schmitt) är varje begrepp normerat av en fara, det vill säga det finns en relativitet begraven i varje begrepp (kontingensen är begreppets hund!). Det är som att spela, att spela sig fram till en definition av ett begrepp genom politiken, där faran är att man alltid kan lida nederlag. Detta emedan begrepp är politiska, med andra ord polemiska och relativa. Det existerar sålunda inga absoluta definitioner: politiken är vad som etiketterar och definierar och därför det som möjliggör ett folk eller om du så vill en identitet (vilket gör att man måste förstå andra politiska företeelser där folkbegreppet inte är i omlopp genom Schmitts förståelse av politiken). Detta är också vad som är det relevant i min text: politiken är kraften som är kapabel att församla en gemenskap och ställa denna gemenskap i hostilitet till en annan. Därav folkbegreppet. Politiken är vad som kan skilja vän från fiende. För Schmitt är politiken därför garanten för den form av livsvillkor han vill försvara: en stark stat, en suverän nation osv. Men politiken är lika relevant idag, i en värld som vår, där nationalstatens makt försvagats, för att konstituera en europeisk identitet exempelvis. Tänk på diskussionerna som förs inom Europeiska unionen om detta exempelvis.
Enligt Schmitt, som såg sig som en sista representant för en suveränitetskultur dömd att gå under, är begreppet folk därför det som konstituerar egenart och det som differentierar en universell mänsklighet; jag menar här sålunda individuell och personlig egenart – för en värld utan politik kan inte uppbåda en seriös eller allvarlig kultur (hävdar Schmitt); att han använder de begreppen… det är talande. Schmitt är sannerligen en moralist. Man skulle kunna gå så långt som att hävda (utifrån Schmitt, återigen) att folkbegreppet ger liv. Detta är förstås en mycket tvivelaktig (för att inte säga direkt felaktig) metafysisk position, vilken exempelvis Martin Heidegger gör upp med i Beiträge zur Philosophie (Vom Ereignis) genom att spåra denna katolska/nationalistiska-konservatisms rötter till det varamodus som möjliggör en sådan reaktion mot liberalismen och socialismen (för det är vad det är; Schmitts konservatism är mer antikommunistisk och antiliberal än konservativ i egentlig mening). (Avstickare: Jag kan rekommendera den hugade den tysk-grekiska marxisten Panajotis Kondylis, för övrigt god vän till Schmitt, studie av konservatismen: Konservatismus – Geschichtlicher Gehalt und Untergang, för en uppgörelse med all form av förment traditionalism, nyhöger och radikal konservatism. Hans tes är att man inte kan förstå konservatismen som en reaktion mot moderniteten emedan det är ett politiskt system baserat på feodala strukturer, den moderna ”konservatismen” (Burke osv.) är därmed i egentlig mening ”altliberal”, ty den är blott en reaktion på moderniteten snarare än en politisk teori/ideologi baserad på feodalismen – vilket medför att den radikala konservatismen följaktligen först och främst är en antikommunism och antiliberalism; ingen konservatism i egentlig mening (som ju inte känner till dessa moderna fenomen emedan den egentliga konservatismen är feodal inte modern): ”’Konservativ’ bedeutet zunächst antikommunistisch.” Och: ”Der Konservatismus als konkrete geschichtliche Erscheinung, die von einer fest umrissenen Ideologie begleitet wurde, ist längst tot und begraben. Es ist einfach unsinnig, zeitgenössische westliche politische Programme, Parteien oder Regierungen als konservativ zu bezeichnen, die sich dem technologischen Fortschritt, der sozialen Mobilität und somit dem neuzeitlichen Grundsatz von der Machbarkeit der Welt verschreiben haben…” Med andra ord de traditionalistiska, såväl som de nykonservativa, försöken att söka en form av grund för nationen (eller mänskligheten) är hypermoderna. Guenon, Evola, Schmitt såväl som Reagan och Bush – de är alla moderna. Moderna kritiker av moderniteten. Borgerliga kritiker av moderniteten.)
Det du skriver om fiendskap som en form av affirmation av den Andre är det nog många som skulle hålla med om, jag gör det dock inte – och jag tycker faktiskt att den relevanta diskussionen är annan (även om dina kommentarer är intressanta). Jag undviker därmed att svara på den frågan och skriver det här istället (du får ursäkta): vilken politisk status har kärleksbegreppet? – det faktum att Jesus försöker skärpa den judiska lagens uppgörelse med myten. Och när denna fråga är ställd, tror jag mig ha ett svar; det relevanta är att kärleksbudskapet bryter med politikens konstitution av identiteter (folk för att tala med Schmitt) och med den mytiska sakralisering av våldet, rätten att ”hämnas”, vilket exempelvis Slavoj Zizek diskuterar i ett av sina många misslyckanden: The Absolute Fragile. Jag bör därför påpeka, vilket en vän till mig gjorde för en tid sedan, nämligen: att ” ”inimicus” och ”hostis” är […] LATINSKA termer — det GREKISKA originalet har ”echthros” (Matt. 5:44, Luk. 5:27, Luk. 6:35, etc.), ett ord som betyder fiende rätt och slätt. Det är först i och med Hieronymous val av ”inimicus” istället för ”hostis” i sin latinska översättning som intrycket skapas av att Jesus avser den personlige fienden snarare än den politiske (eller, om man så vill, juden snarare än romaren).”
Du ser… att komma fram till Schmitts position innebär att man medvetet (eller omedvetet) förringar den politiska betydelsen av Matt 5:44, Luk 5:27, Luk 6:35 osv. emedan man är blind för att den tidiga kristenheten inte kände till någon skillnad emellan personlig och politisk fiende, och det är denna dunkla blick (eller blindhet rätt och slätt) som de facto möjliggör ett politiskt språk som förnekar att kärleksbudskapet innebär ett (anti)politiskt brott med den offerlogik som genomsyrar Rom (och hela hednavärlden) och därav gör upp med den politiska konstitutionen som sådan.
Kanske har du rätt i att det är omöjligt som enskild individ att älska sin fiende, men att basera en rörelse på annat än ”politiska” premisser tror jag inte är omöjligt. Vad det skulle innebära? Det innebär att ”spela” sig ut ur den binära logik som enligt Schmitt upprätthåller folk och identiteter och därav differentierar det mänskliga, med andra ord man vänder icke-politiska, anti-politiska fenomen mot politiken själv – detta är en form av separering, avkall: att leva i men inte av världen. Att rikta en sådan kritik mot Schmitt innebär rent strängt ett försök att ta avstånd från hela den västerländska politiska traditionen; mig veterligen är denna, mycket judiska, tanke om en form av anti-politisk messianism formulerad i sträng polemik mot den västerländska förståelsen av politiken. Paulus är relevant här, Walter Benjamin också… det finns även andra, men de är få. Derrida är förstås av intresse men hans försök att avgränsa messianismen (jag tänker främst, men inte bara, på Marx’ spöken) gentemot eskatologin och det apokalyptiska är ytterst tvivelaktigt; Agamben försöker med någonting liknande men är mer ambivalent här emedan han är så influerad av Jacob Taubes… Jag är förstås på Taubes sida. Låt undergångens klocka ringa!
Nu måste jag tyvärr gå, förlåt för all melodrama.
juli 20, 2007 at 10:32 f m
Intressant, jag skall hålla kvar några tankar tills på måndag. Du har ingen anledning att ursäkta dig, det är hugskotten som är samtalets styrka. Det är därför jag kommentarer med samma osäkerhet, oförsiktighet som ibland bekläs en allmän skepticism. Kanske är det snarare jag som skall ursäkta mig för dagens hastiga kommentarer.
(Nu stundar emellertid möte på ekonomiavdelningen och jag måste gå igenom några rapporter och knyta om slipsen innan dess…)
Ja, och på tal om något annat. Du skriver om Slavoj Zizeks misslyckande ”The Absolute Fragile”, som ligger på nattduksbordet. Jag har inte läst den än, men jag blev väldigt besviken på ”Verklighetens öken”. Väldigt besviken. Den höll inte alls samma kvalité som ”The Metastases of Enjoyment: Six Essays on Women and Causality” gjorde i visa kapitel.
Hursomhelst, om en månad flyttar jag till Beijing och tänkte därför beställa ett trettiotal böcker att ta med mig. Två av dessa är: ”The Puppet and the Dwarf: The Perverse Core of Christianity” samt ”On Belief”. Har du läst dem? Rekommenderar du dem eller är det samma form av ogenomtänkt irriterande – men inspirerande – eccentricitet? Om inte, tipsa mig gärna läsvärda böcker som inte behandlar kristendomen utifrån mythos. Du ger ett intryck av beläsenhet i ämnet.
juli 20, 2007 at 2:38 e m
Efter att ha läst era inlägg slog det mig vilket snetänk som den gode Jesus lyckades med när han krävde att älska sin nästa. Vad är det för fel på ett stycke artighet, att följa vett och etikett? Och kanske är det här som politiken blir så viktig eftersom det till stor del bygger på samtalet med andra personer. Att försöka affirmera den andra och sådant dravel är att leva i en mytisk verklighet. Fastan i öknen tog väl bort vettet från stackarn. Han skulle ha följt djävulens råd och försökt göra bröd av stenen, knäckt en tand och förstått att han borde närma sig jorden.
Raljerar jag för mycket. Möjligen, men det är ärligt menat. En god uppfostran och ett följande av seder, att ständigt ansvariggöra sig och vara mogen sina handlingar, samt att respektera andras önskningar och mål, gör att man slipper ge bort två tre mantlar. Jesus borde ha gett fan i svamparna.
juli 20, 2007 at 6:12 e m
Fast för att man överhuvudtaget skall kunna tänka sig det vett och den etikett du eftersöker behövs ju den etiska handling du raljerar över. Eller hur? Å andra sidan ville jag undvika en etisk diskussion, det jag försöker belysa är den politiska implikationen av kärleksbudskapet. Att vända andra kinden till är att vägra spela politik efter fiendens regler, det är att undandra sig och finna en egen logik att leva efter. En fransk marxist sa en gång: skillnaden mellan oss och våra fiender är att vi inte har några fiender, det är en fin och realistisk sekularisering av det kristna kärleksbudskapet. Om vi nu ändå skall snacka moral och etik, då tycks det mig som om uppdraget och profetian, det att älska sin nästa som sig själv, är ett mycket realistiskt bud, emedan självet är det relevanta och väsentliga här. För att kunna älska den andre behövs självets kapaciteter och förmågor, just för att det inte skall bli något översinnligt flum. Jag finner inte det särdeles mystiskt sålunda, jag är ingen ryss, det räcker att gå till jobbet; tanterna och gubbarna där behöver många mantlar och har inget att ge tillbaka.
juli 20, 2007 at 7:13 e m
”Fast för att överhuvudtaget kunna tänka sig det vett och den etikett du eftersöker behövs ju den etiska handling du raljerar över.”
Här slår du huvudet på spiken. För är inte själva grundfrågan här just det som det kivas om. Varför behandlar man sin nästa med respekt? Varför behövs det egentligen en etik, då det implikerar att vi inte är födda med grundmoral? Är det för att vi älskar oss själva och därför blir empatiska och behandlar vår nästa som sig bör, eller är det endast för egen vinning, alltså det är jobbigt när folk i omgivningen är sura på mig och kanske sticker en tjuring mellan revbenen?
Efter en omläsning av din kommentar vill jag tillägga att jag absolut inte motsätter mig en etik, utan tvärtom anser att vi bör utveckla och ständigt stå i dialog med vår etik.
Samtidigt var det faktiskt mytiskt och inte mystiskt som jag menade ovan. Jag läste för några dagar om Bergspredikan och jag finner det han begär som mytiskt, möjligen mystiskt så till vida att buden är helt omöjliga att följa om man vill upprätthålla sitt jag, vilket i individens förvirring att försöka göra rätt gör dem galna för en kort sekund, och således uppnår ett slags satori. Inte olikt det som Pavlovs hundar råkade ut efter de inte längre visste att skilja mellan en ellips och en ring (om jag minns rätt). Eller koanerna som zenlärjungarna ställs inför.
I alla fall är det mödansvärt att fortsätta kontemplera dina frågor, då det är ju det och inte svar eller riktlinjer som höljs i dina essäer.
juli 23, 2007 at 10:44 f m
Men vem är laglös? Är inte den laglöse, som upprätter en lag om laglöshet som den okränkbara (och likaledes mytiskt uppburna) lagen i själva verket bara en spegling av den lagdyrkande individens/samhällets hållning? Betänk att den laglöse (anarkisten) kan bytas ut mot nyliberalen, kommunisten eller socialisten och deras dialektik, scheman och omdefinition av det heliga, sakrala utan att annat påverkas än myten om lagen och dess innebörd; myter, innebörder varur en värld av mystärer framträder – vilket såväl kristalliserats under postmoderniteten.
Det påminner om förhållandet mellan upplysningsmannen som ropar ”här finns ingen lag, bara det som står mellan mig och förnuftet” samtidigt som själva exklamationen förutsätter ett medvetande om lagen bortom denne – och därför transformeras till dess skugga.
Zizek hävdade exempevis att vi lever i en religionens guldålder och det hade han rätt i – fast på felaktiga grunder -, vilket går att bevittna i den laglöses uppenbarelse lika mycket som, vilket du också skriver, i den intensifierade ”kamp[en] mot den laglöses uppenbarelse”.
Carl Schmitts säger till den moderne läsaren att vi måste återuppliva politiken; återuppliva diskursen vän-fiende till samhällsfråga. Frågor som: Vilka är fienderna som vi skall älska (kärleksbudskapet), vilka är vännerna som vi skall älska? skall åter träda in i det offentliga under folkbegreppet.
Personligen tror jag, som icke-religiös, innerligt på kärleksbudskapet som det främsta motståndet/medhållet därför att det äger förmågan att krossa det logiska förloppet av en ibland fientlig, ursinnig logik, samt att det är en hållning som aldrig fodrar legitimitet.
Fast å andra sidan anser jag den Andre (vännen, fienden) ständigt bör ifrågasätta dess autenticitet. Vilket Derrida exempelvis skriver i ”la politique de l’amitié” – en bok som bland annat tar upp Carl Schmitts diktomi vän/fiende. Derrida anser att man måste hysa en viss misstrogenhet även till sina vänner.
Och jag kräver en omdefiniering: Att förbise kärleksbudskapets implikationer, inre konflikter och svagheter är också att förbise mycket av det judokristna arvet förlänat oss. Det är därför jag av många anledningar anser att kärleksbudskapet varit kristenhetens största tillgång och potential, men också dess självförvållade banesår.
Det är därför frågor som: Kan man älska sin fiende? Kan man älska sin, av politiken definierade, vän? Är den mänskliga naturen god (ja, skratta inte!)? – och om inte, eller bara stundom, vad gör vi då med allt det här när vi nödgas återuppliva politiken?
Jag är en skeptiker. Jag tror inte på folket/massan, och därmed i förlängningen inte heller på resonemanget även om vi ligger varandra förhållandevis nära i vår grundsyn. För mig bygger det på förutsättningen att människan är god. Det bygger på kristen/abrahamitisk obskurantism: kärleksbudskapet, förlåtelsen (som ett evigt avlatsbrev, som förtryckarmetod) et cetera.
Jag kan förstå om du blir besviken på kommentaren, men jag tror på undergångens klocka av något andra skäl.
PS. Jag hade tänkt avsluta med ett utdrag ur Marie-Louise von Franz’s ”Skuggan, och det onda i sagan ” men kunde tyvärr inte hitta den i bokhyllan. Hursomhelst, hon skriver om det folkliga och kollektiva medvetandet som låter sig röjas i sagan och skriver bland annat om hur nästan alla sagor från samtliga kulturer bär önskan, i jungiansk tolkningstradition, om en religionens förnyare/förnyelse. Ty den gamla är alltid död eller sjuk. Alltid. (Men aldrig så död som nu?) Och det är också där vi befinner oss idag; både i det kollektiva medvetandet (vilket samhällsanalyserna enhälligt vittnar om) samt ur vårt (ditt och mitt) perspektiv.
juli 23, 2007 at 3:37 e m
Är inte den laglöse, som upprätter en lag om laglöshet som den okränkbara (och likaledes mytiskt uppburna) lagen i själva verket bara en spegling av den lagdyrkande individens/samhällets hållning? Självfallet; det laglösa livet är inte mycket mer än försök att uttömma lagen, ty att vara laglös är att stå i relation till lagen, att vara bestämd av den om än medels exklusion, eller kanske förneka eller rentav göra uppror mot den – och, som jag kommer visa i en kommande artikel, härmed lagens egen produkt. Paulus är dock inte på den laglöses sida utan han bidar det som anarkin har möjlighet att skänka som gåva (förvisso via denna bestämda negation av lagen): Messias ankomst. Laglösheten är följaktligen inte vad som är målet utan helt enkelt medlet (eller i snävare mening: en möjlighetsbetingelse); möjligheten av lagens upphävande (och härmed själva laglöshetens försvinnande), just genom att, som Paulus fortsätter i andra thessalonikerbrevet; ”den Laglöse uppenbaras, han som herren Jesus skall dräpa med andedräkten ur sin mun och förinta med glansen vid sin ankomst.” Det relevanta är så dialektiken emellan lag och laglöshet, ordning och anarki, och att kristenheten (om man är troende eller ej spelar ingen roll; det väsentliga är de teologiska termernas sekulära och samtida betydelse, vad de innebär för våra föreställningar och handlingar) står i en mellanposition och liksom bidar katechons såväl som den Laglöses fall; vad Schmitt gör är däremot att inta en mytisk position genom att förneka bidandets och eskatologins politiska relevans. Därför är Schmitt lika mycket en Aufhalter des Christ som Aufhalter des Antichrist. Schmitt vill stävja Messias lika mycket som Antikrist; alldenstund han inte tror på laglösheten som möjlighetsbetingelse. Det är det relevanta!
Carl Schmitts säger till den moderne läsaren att vi måste återuppliva politiken; återuppliva diskursen vän-fiende till samhällsfråga. Frågor som: Vilka är fienderna som vi skall älska (kärleksbudskapet), vilka är vännerna som vi skall älska? skall åter träda in i det offentliga under folkbegreppet. Det är förvisso Schmitts frågor alltjämt; men man måste komma ihåg att den politiska frågan är den offentliga frågan, den enskilde har ingen fiende. Frågan är också om det är så att Schmitt ställer en ny fråga, eller om han tydliggör hur vår politiska situation egentligen är beskaffad. Att politiken än idag är en intensitetsvariabel emellan vän och fiende – även när politiken först och främst är en fråga om förvaltning. Jag köper inte att vi lever i ett postpolitiskt tillstånd – som Schmitt hävdade och som främst vänsterteoretiker (exempelvis Zizek) förfäktar idag (antagligen eftersom det är deras egna organisationer och ideologier som bidragit till att politik omvandlats till att alltmer handla om förvaltning; men det är ju ingen perversion av vänsterns idéer utan ett historiskt faktum som de socialistiska idéerna, från Kautsky, Bernstein till Luxemburg och Lenin (men även genom exempelvis Keynes tankar), de facto ledde till; men det förtar inte på något sätt den politiska logiken.) Jag tror snarare på Löwiths tes att vi lever i en totalt politiserad tidsålder. Det innebär att Schmitt är intressant för oss eftersom han förklarar och tydliggör den samtida politiken i dess kraft av politik, som liberalismen, i och med dess insisterande på det ekonomiska, försökt dölja och hölja. (Vän- och fienderelationen bestämmer därför fler och fler domäner av våra liv, eftersom den politiska logiken genomsyrar alltmer av vår värld; det personliga är politiskt säger feministen och inser inte hur beklaglig denna lägesbeskrivning är. (Deleuze och Guattari går längre: politiken föregår varat!)) I realiteten gäller dock Schmitts distinktion fortfarande: vän- och fiendeförhållandet är städse förhärskande. Den främsta betydelsen av kärleksbudskapet ligger måhända därför i möjligheten att artikulera frågan om vänner och fiender på ett sätt som (enligt Schmitts perspektiv) inte är politiskt; just för att göra upp med politiken och därmed med den mytiska logik (dvs sakraliseringen av våldet) som den är ansatt av – det gäller så att förhålla sig skeptisk till den apparat som möjliggör den förhärskande politiken, alltså konstituerar den politiska diskurs som dominerar den yttersta vänster, genom den mest moderata mittfåra till den mest avskyvärda höger och tillbaka.
jag … anser att kärleksbudskapet varit kristenhetens största tillgång och potential, men också dess självförvållade banesår. Jag står reservationslöst på din sida; men jag vill återigen påpeka att det du benämner som ett självförvållat banesår är vad kärleksbudskapet i slutändan kräver. Om man inte vågar inse att kärleksbudskapet har en nästintill (observera nästintill; självet är grundstommen för kristenheten – från uppdraget att älska sig själv som sin nästa till de interpellerande praktikter som bikten, bönen och bekännelsen är) suicidallogik (återigen politiskt sett (inte först och främst etiskt); bland annat just genom, för att tala med Derrida, en misstänksamhet mot sina vänner) så har man inte vågat inse vad kärleksbudskapet gör; nämligen annullerar spelet emellan vän och fiende, förintar den dikotomi (politiken) som i första hand etablerar distinktionens existensen. Kristenheten spelade ut Rom genom att inte befatta sig med Rom. Ointresse. Utfrysning. Indifferens. Judendomen flydde Egypten. Exodus. Undandragande. Flykt. Kärleken har även den sin ondska.
Jag är en skeptiker. Jag tror inte på folket/massan, och därmed i förlängningen inte heller på resonemanget även om vi ligger varandra förhållandevis nära i vår grundsyn. För mig bygger det på förutsättningen att människan är god. Det bygger på kristen/abrahamitisk obskurantism: kärleksbudskapet, förlåtelsen (som ett evigt avlatsbrev, som förtryckarmetod) et cetera. Jag är också skeptiker. Jag tror inte på folket eller massan; men jag menar att man måste vara skepticismen trogen och därmed fråga sig vad det är som möjliggör massor och folk. Därmed bör man vara tillräckligt skeptisk för att misstro och kritisera den apparatur som genererar massorna och deras livsbetingelser. Tvivelsutan spelar de politiska krafterna – och därav politiken tout court – in här, och därför krävs det att man vågar utmana den serie av politiska föreställningar som etablerar massan just som massa; oavsett om massan sedan kallas medborgare, arbetare, partimedlemmar, konsumenter eller vad det nu kan vara. Intressant att du skriver att mitt resonemang bygger på en föreställning om människans godhet. Vanligtvis hävdar ju kristenheten och judendomen att människan är fördärvad; ond – syndafallet osv. Jag är ingen optimist. Det är en stor skillnad emellan mytisk predestination och kristen försyn eller judisk messianism. Juden och den kristne behöver hoppet för att kunna längta sig ut ur, eller rentav bli befriade, från Egyptens och Roms makter; men allt kommer i slutändan an på den kristnes och judens eget agerande i historien. I den grekiska världen existerar inga möjligheter; Oidipus ska straffas och straffas därför att det inte existerar historia, möjligheter eller slut i den grekiska världens eviga återkomst av straff och lidande… Det finns inget kristet eller judiskt förutseende av framtiden; det finns bara ett förbannade av världen och en ovilja att leva i världen. Hoppet är bara en oförmåga att leva under vissa betingelser; en oförmåga att säga ja till världen – detta är Ordet. Ordets relation till världen är att apostrofera tingester som inte existerar; Ordet är att säga kommande, förgånget, säga något annat än vad som är… Om vi ska hålla oss till Paulus är det relevant att påpeka att han utvecklade en kritik av närvarometafysiken; hans tidsuppfattning premierar riktadheten; det tillkommande och det förgångnas krav på detta tillkommande – det är ingen slump att det var efter att Heidegger undersökt Paulus brev till församlingarna som den tyske tänkaren blev kapabel att utveckla sin förståelse av tidens tre ekstaser, fakticiteten osv. (Jag hoppas kunna återkomma till detta: men det faktum att Gud kommer som en tjyv i natten innebär en tidsuppfattning där tiden inte är bestämd som närvaro).
Ja, vänner… det finns mycket mer att säga och jag har inte ens börjat svara Gustaf; du får ursäkta… Men nu måste jag faktiskt sluta. Ett tips dock, se Pasolinis filmatisering av Kung Oidipus. Där väver Pasolini snyggt in ett messianskt brott med den mytiska offerlogiken, mycket vackert!
PS. Jag skickar dig, via mejl, en lista på böcker.
juli 23, 2007 at 4:41 e m
Tack för svaret.
”för att tala med Derrida, en misstänksamhet mot sina vänner) så har man inte vågat inse vad kärleksbudskapet gör; nämligen annullerar spelet emellan vän och fiende”
Det var snarare detta jag avsåg när jag skrev att resonemanget var optimistiskt. Jag tror inte det är så enkelt och jag har heller ingen erfarenhet av det skulle vara så. Mer om detta kan naturligtvis skrivas, men jag tror vi lämnar det hän och blickar framåt mot nästa inlägg.
Att juden- och kristendomen ser människan som ond (vilket är den gängse tolkningen) är emellertid en av dess stora insikter.
Jämför Epiktetos: ”om du önskar att bliva god, så förvärva först den övertygelsen, att du är ond.”
PS. Jag ser framemot listan.
juli 23, 2007 at 4:43 e m
Här är ett annat citat som kan tolkas fritt efter kärleksbudskapet (i dess idealism).
”Varen såsom sandelträdet, vilket gjuter ut balsam över yxan, som slår det”
Ur Magnus lagar
juli 24, 2007 at 9:44 f m
MANUS
augusti 9, 2007 at 7:05 f m
[...] som författaren säger sig vilja göra upp med. Den teologiska frågan bör ju vara: vilket är hindret som förvägrar oss ett slut?! Det vill säga – vad förvägrar oss att tänka ett slut på det [...]
augusti 13, 2007 at 4:49 e m
[...] essä från Kulturen, som kan sägas bilda en triptyk tillsammans med dessa två tidigare artiklar: Carl Schmitt och världens hemlighet samt Varhelst utom [...]