Camatte om organisering

Vi översätter delar av Jacques Camattes verk. Här ett brottstycke ur en väns översättning av Om organisering från 1969. Observera att texten nedan är en råöversättning, men jag tycker att den är relevant och i tillräckligt bra skick för att förtydliga vad som försöks åstadkommas på denna blogg. Texten är av värde för diskussionen av identiteter som förts här och annorstädes.

En förståelse av företaget och gänget just i funktion av företag och gäng tycks mig nödvändig, främst för vi ska kunna komma att bli klara med den form av identitet som konstitueras i en värld där identiteter blir alltmer fragmentariserade, valbara och differentierade just genom att de konstitueras medels gäng- och företagsformationer. Samtidigt som tidigare identitetsapparater, exempelvis familjen, förlorar mark och samhällelig relevans och därmed omformas.

Camattes text är skriven utifrån en marxistisk/bordigistisk horisont, i anknytning till de italienska och franska strejkrörelser som påverkade sextiotalet och som skulle sätta sitt märke på Europa ända fram till åttiotalet – om inte längre. Idag är gängformationerna annorlunda emedan de gäng och organisationer Camatte undersöker var bestämda av den industriella epok med bruksorter, stora industrier, massarbetare och liknande, som idag alltmer ersätts med strukturer och sammanfogningar uppkomna ur det framväxande postindustriella samhällets tjänsteproletariat, nya mellanskikt och riskkapitalister. Gänget och dess logik består emellertid fortfarande och bestämmer hela samhällsfären emedan den konstituerar samhällsfären. Det är inte i Ronna eller Rosengård gängen vanligtvis står att hitta. Vi finner dem på andra platser, kanske till och med oftare bland dem som räds den oorganiserade populasen. Camattes analys av organisationernas och gängens logik och kontinuitet anknyter till förståelsen av den totala mobilisering som än idag kännetecknar vår tid. Och som är vår fara.

 

 

***

Organisationen är inte endast den moderna och avpersonaliserade kapitalisten, utan även en kapitalist utan kapital eftersom den inte behöver något…

 

Företagsorganisationen har sin egen plan. Den etablerar inte en pålitlig firma med resurser utan en ’korporativ front’ med fiktivt kapital. Om något betalas i förskott är det endast för att få sympati hos de regeringsdepartement som överser bud, förslag och kontrakt.

 

Detta uppenbarar det falska i den stupida doktrinen om att stats- eller partibyråkratin utgör en ny härskande klass som är i konflikt med såväl proletärer och kapitalister; en patetisk hypotes som enkelt avfärdas från en marxistisk ståndpunkt. Idag är ’specialisten’ ett rovdjur och byråkraten en miserabel skoslickare.

 

Organisationen skiljer sig från arbetarkommunen (en libertariansk illusion som inte kan finnas inom några definierade gränser) på så vis att varje form är baserad på en hierarki av funktioner och förmåner snarare än jämlikheten i utförandet av ett gemensamt arbete. Det kan inte vara på något annat vis när firman är autonom på marknaden och måste uppvisa ett vinstgivande balanskonto.

 

Nyligen utgivna rapporter från Ryssland angående den regionala decentraliseringen och utökade självständigheten i särskilda koncerner visar att trenden går mot en explosiv utökning av kontraktsystemet, genom vilket staten hyr ut sig själv till organisationer i alla ekonomins sektorer, organisationer som är faktiska företagsgäng, med en föränderlig och undflyende personalsammansättning. Detta liknar de åtskilliga giriga former som karakteriserar den moderna konstruktionsindustrin i alla samtida kapitalistiska system.”

 

Staten hyr inte bara ut sig själv till gäng, utan den blir ett gäng själv. Icke desto mindre spelar den fortfarande medlarens roll.

 

”Absolut monarki (som själv är en produkt av det växande borgerliga välståndet och utvecklas till en punkt där den blir inkompatibel med gamla feodala relationer) nödvändiggör på ett bestämt sätt en allmän makt som hävdar sig själv genom egalitära former. Den absoluta monarkin måste kunna utöva denna makt i hela periferin; den behöver denna makt som en materiell hävstång för den allmänna ekvivalenten; för välståndet som blir allt mer effektivt och mäktigt i sina former och allt mer självständigt från alla speciella, lokala, naturliga, individuella relationer.” (Marx, K. Grundrisse, vår övers.)

 

Staten framträdde i sin rena form, som den allmänna ekvivalentens makt, samtidigt som värdelagens tillväxt under den enkla varuproduktionens epok. När kapitalet var i den formella underordningens fas, när kapitalet ännu inte dominerade värdelagen, var staten förmedlingen mellan kapital och arbete […] båda förblev i tidigare produktionssätt och proletariatet självt. Kreditsystemet var fortfarande outvecklat och hade ännu inte givit storskaligt upphov till fiktivt kapital. Kapital krävde fortfarande en rigid guldstandard. Med passagen till reell subsumtion skapade kapitalet sin allmänna ekvivalent som inte kunde vara lika rigid som den varit i den enkla cirkulationens period. Staten själv var tvungen att förlora sin rigiditet och bli ett gäng som medlade mellan olika gäng och mellan partikulära kapital och totalkapitalet.

 

Vi kan se samma sorts förändring i den politiska sfären. Ett partis centralkommitté eller centrum för alla grupper spelar samma roll som staten. Den demokratiska centralismen lyckades endast imitera den parlamentariska form som var karakteristisk för den formella underordningen. Och den organiska centralismen, som endast bestämdes i negativa termer, såsom vägran till demokrati och dess form (minoritetens underordnande under majoriteten, röstning, kongresser osv.) fastnade emellertid endast i demokratins mer moderna former. Detta resulterar i organisationsmystiken (likt fascismen). Det var på detta sätt som PCI (Internationella Kommunistiska Partiet) utvecklades till ett gäng.

 

När proletariatet är förstört möter denna tendens i kapitalet inget verkligt motstånd i samhället och kan således reproduceras allt mer effektivt. Proletariatets verkliga väsen har förnekats och det existerar endast som ett objekt för kapitalet. På ett liknande sätt har proletariatets teori, marxismen, förstörts: Kautsky började med att revidera den och Bernstein upplöste den. Detta var definitivt, eftersom inget proletärt angrepp därefter har kunnat återetablera marxismen. Detta är endast ett annat sätt att säga att kapitalet lyckats i sin etablering av reell subsumtion. För att uppnå detta var kapitalet tvunget att absorbera den rörelse som negerar det, proletariatet, och etablera en enhet där proletariatet endast är ett objekt för kapitalet. Denna enhet kan endast förstöras av en kris, såsom de beskrevs av Marx. Därav följer att alla politiska organisationer med arbetarklassförankring har försvunnit. I deras ställe konfronterar gängen varandra i en obscen tävlan, rena maffiaorganisationer rivaliserar i vattenpölen samtidigt som de är identiska till väsen.

 

Gängens existens härrör således från kapitalets tendens att absorbera sina motsättningar, från dess negationsrörelse och från dess reproduktion i fiktiv form. Kapitalet förnekar, eller tenderar att förneka, de grundläggande principer på vilka det baseras; men i verkligheten återupplivar det dessa i en fiktiv form. Gänget är ett klart uttryck för denna dualitet:

 

• bossen som kommenderar – karikatyr av den traditionella individen (och hans klick)
• den kollektiva formen – karikatyr av en gemenskap baserad på gemensamma intressen

 

Negationsrörelsen är således återabsorberad i gänget, vilket är framträdandets realisering. Gänget uppfyller även ett annat av kapitalets krav: det ersätter alla naturliga eller mänskliga förutsättningar med förutsättningar betingade av kapitalet.

 

I sina yttre relationer tenderar det politiska gänget att maskera existensen av en klick eftersom det måste förföra för att kunna rekrytera. Det smyckar sig med ödmjukhetens slöja för att öka sin makt. När gänget försöker nå externa element genom tidningar, tidskrifter, och flygblad, tror det att det måste tala på massans nivå för att bli förstådda. Det talar om det omedelbara eftersom det vill förmedla. Då alla utanför gänget betraktas som efterblivna känner gänget sig nödgat att publicera banaliteter och skitsnack för att lyckas förföra dem. I slutändan förför gänget sig självt med sitt eget skitsnack och absorberas därmed av den omkringliggande miljön. Däremot kommer ett annat gäng att ta dess plats och dess första teoretiska klagomål kommer att bestå av att härleda alla misstag och felgrepp till dem som har föregått det. På det sättet letar man efter ett nytt språk för att återigen begynna förförelsens stora praktik; för att kunna förföra måste gänget framstå som annorlunda.

 

Väl inne i gänget (eller alla sorters företag) binds individen till det genom alla det kapitalistiska samhällets psykologiska beroenden. Om han uppvisar några kapaciteter så exploateras de omedelbart utan att individen haft chansen att bemästra ”teorin” som han har accepterat. I utbyte får han en position i den styrande klicken, han görs till en miniboss. Om han inte uppvisar några kapaciteter äger ett utbyte likväl rum; mellan hans tillträde till gänget och hans plikt att sprida dess ställningstaganden. Till och med i de grupper som vill fly det samhälleligt givna tenderar gängmekanismen att segra på grund av de olika graderna av teoretisk utveckling bland de medlemmar som gruppen består av. Oförmågan att konfrontera teoretiska frågor självständigt leder individen att ta sin tillflykt bakom en annan medlems auktoritet, som objektivt blir ledare, eller bakom gruppen som helhet, som blir ett gäng. I sina relationer utanför gruppen använder individen sitt medlemskap för att exkludera andra och för att differentiera sig från dem, om endast för att försvara sig mot erkännandet av sina egna teoretiska svagheter. Att tillhöra för att exkludera är den interna dynamiken i ett gäng; som grundas på opposition – erkänd eller inte – mellan gruppens inre och yttre. Till och med en informell grupp förfaller till ett politiskt maffiagäng, det klassiska fallet där teori blir till ideologi.

 

Längtan efter att tillhöra ett gäng kommer från önskan att identifieras med en grupp som innefattar en viss grad av prestige, teoretisk prestige för intellektuella och organisatorisk prestige för så kallade praktiska män. Kommersiell logik når ända in i den ”teoretiska” formeringen. Med en växande mängd ideologiska varukapital att realisera blir det nödvändigt att skapa en djup motivation för folk att köpa varorna. Den bästa motivationen för detta är: lär dig mer, läs mer, för att kunna vara högre än och skild från massan. Prestige och exklusion är tecknen på konkurrens i alla dess former; och så även bland gängen, som måste förfäkta sin originalitet, sin prestige, för att få uppmärksamhet. Det är ur detta som organisationskulten och förhärligandet av gängets besynnerliga egenskaper utvecklas.

 

 

I bananlådan ligger ett bortglömt liv

Mor ringde. Bad mig skriva till Bengt Ohlsson att Erik Gustavson, min morfar, författare till bland annat Vi bygger en kraftstation, vilken titel va?!, inte är bortglömd. Jag minns honom. Mina bröder minns honom. Mor och far minns honom.

Den här sommaren kommer jag bara hem med böcker som har minst fyrtio år på nacken och de har andlöst snygga omslag och de är utgivna på förlag som Federativs, eller Evangeliska fosterlandsstiftelsen, och de heter saker som ”Vi bygger en kraftstation”.

Baksidestexten: ”Författaren är kroppsarbetare som sedan sitt fjortonde år prövat på lite av varje. Först vid en glashytta, där dock trettiotalets kris satte stopp för vidare yrkesutbildning & Romanen har kommit till på kvällarna och ibland på nätterna – efter ansträngande dagar i en brädgård.”

Läs mer: I bananlådan ligger ett bortglömt liv.

Carl Schmitt och världens hemlighet

Carl Schmitt och världens hemlighet

”Och ni vet vad det är som nu hindrar honom, så att han inte kan träda fram förrän hans stund är inne. Ty laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen.” Carl Schmitt dröjer kring denna apokalyptiska passage i Paulus andra thessalonikerbrev: i Nomos der Erde såväl som i sina dagböcker frågar han sig hur vi kan inta positionen Paulus benämner katechon, hindret, som förvägrar antikrist anländande. Schmitts uppdrag är därmed tydligt formulerat. Han önskar neutralisera det eskatologiska bidandet genom att befria det från dess paulinska karaktär av avkall och omvandling. Kristenhetens funktion står nämligen, enligt Schmitt, i motsatsställning till de kristna urförsamlingarnas hopp om Roms, eller rentav världens, sönderfall. Tvärtemot denna apokalyptiska inställning önskar juristen behålla världen intakt. Likt Paulus var Schmitt smärtsamt medveten om att undergången redan är här, som världens hemlighet, men istället för att tjänstgöra i apokalypsens här tar han katechons sida och verkar för världens förevigande  genom kamp mot den laglöses uppenbarelse.

Vad innebär egentligen begrepp som värld, apokalyps och antikrist? Vad har dessa termer för konkret betydelse? Det är ingen tvekan om att för Schmitt, precis som för Paulus, var Jesus Guds son och att all statsteori därför måste begynna med Hobbes sentens i De cive: ”Jesus is the Christ ”. Detta är det brännande för Schmitts politiska teologi: arbetet för katechon är arbetet mot antikrist. Hobbes, för mången sekulär läsare, motståndsbjudande trossats förvillade emellertid aldrig Schmitt, född 1888, avliden 1985, bort från en realistisk och modern förståelse av politiken. Däremot fick den honom att inte bara bli känd för sina arbeten inom jurisprudens och statsrätt, utan tillika ökänd för sitt medlemskap i NSDAP och sitt öppna samarbete med nazistregimen. För att det var en restaurationsinriktad katolicism som ledde denne Aufhalter des Antichristen till att kollaborera med nazisterna torde idag vara ställt utom tvivel.

Under Weimarrepublikens år kritiserade Schmitt republikens författning. Han menade att staten bäddade för sin egen undergång genom pluralism och sammanblandning av legitimitet och legalitet. Samtidigt påbjöd han statens rätt att utlysa undantagstillstånd medelst konstitutionens paragraf 48, för att på så vis försvara republiken mot upprorsrörelsers hot – den paragraf Hitler senare använde för att få exekutiv makt att förbjuda sina politiska motståndare. Kampen mellan katechon och den laglöse var därför ytterst, för att tala med Karl Marx, motsättningen mellan ordningens och anarkins parti. Vilket innebär att när väl Hitler givits den demokratiska makten omvandlades antikrist till den nationalsocialistiska statens fiender. ”Alla begrepp i den andliga sfären” skrev Schmitt redan 1929 i Neutraliseringens och avpolitiserings tidsålder ”är i sig själva pluralistiska och kan bara förstås utifrån deras konkreta politiska existens”. Under ett decennium är antikrist följdriktigt ett nationalsocialistiskt hot mot statens existens, för att under nästkommande årtionde transformeras till judar och de andra grupper nationalsocialisterna pekade ut som folkets fiender. Det primära för Carl Schmitt var följaktligen statens fortsatta existens, emedan varje stats livsyttring, demokratisk eller ej, är att bevara status quo. Med en sådan princip som ledstjärna är det därför inte märkligt att katoliken kunde hävda att begrepp som ”Gud, frihet, framsteg” och därmed även termer likt Kristus, värld och undergång, inte har en absolut definition utan alltid är relativa, det vill säga politiska. Frågan om politikens begreppsbestämning blev därför tidigt avgörande för Schmitt. Först utifrån en plausibel förklaring av vad politiken är kan man skilja ut katechon från den laglöse.

Politikens definition sökte Schmitt fastslå i verket Der Begriff des Politischen, som i år aktualiserats genom en norsk översättning. Här upprättas politikens autonomi då den avskiljs från andra samhällssfärer som ekonomi, estetik och moral. Inom varje sfär blottlägger Schmitt en huvuddistinktion som reglerar sfärens verksamhet. Den politiska dikotomin är vän och fiende, inte den enskildes ovän eller ett företags konkurrent utan den ”offentliga fienden”. Endast staten har en fiende då ”staten förutsätter det politiskas begrepp”. Staten är således konstituerad via folks fiendskap som kan, men inte behöver, uttryckas medels moraliska eller ekonomiska medel. Politiken är följaktligen blott en intensitetsvariabel mellan vänner och fiender, där kriget är politikens mest resoluta intensitet.

Denna politiska klarsyn fick Schmitt att kraftfullt ta avstånd från liberalism, och det han benämner som statsfientlig radikalism. Han hävdade att dessa tendenser leder till en avpolitiserad universalism som försvagar folkbegreppet. Om man emellertid bortser från liberalismens demagogi torde det stå klart att även liberalismen konstitueras genom ett exkluderande av grupper som fiender. Mycket riktigt hävdar också Schmitt att politiken är omöjlig att utrota, den kan blott gömmas under antipolitiska begrepp som mänsklighet. För politik kan tvivelsutan föras i mänsklighetens namn, då fienden porträtteras som en varelse frånhänd alla mänskliga egenskaper.

Schmitts förakt för statsfientlig radikalism, som han ofta benämner som manikeism eller gnosticism, tycks emellertid vara grundad i en outtalad insikt om att politiken de facto kan förintas. Nämligen av det kristna diktatet att älska sin fiende. Ett påbud vars destruktiva inverkan han därför försöka motverka med katechonsk logik, bland annat genom att framhäva att termen inimicus används för fiende, inte termen hostis som är den offentliga fienden, i Matt 5:44 och Luk 6:27. Schmitt själv lär oss dock att detta inte är något annat än en polemisk läsning av kärleksbudskapet. Vilket tydliggörs om vi läser passagen i Glossarium där Schmitt tar ställning för Dostojevskijs storinkvisitors ”domesticering av Kristus”. Statens funktion är att göra Kristus ”effekt harmlös (..), att avanarkifiera kristendomen men samtidigt låta den stå kvar i bakgrunden (…) En god taktiker ger inte upp någonting”. Schmitts kristendom är en taktisk eftergift, användbar för att förhindra det eskatologiska moment som Paulus beskrev som världens hemlighet. Politikens funktion, dess reaktiva och identitära slavlogik, är därmed alla ideologiers och staters garant: liberalismens såväl som utopismens. Men Schmitt vet att eskatologin upplåter ett utrymme som underminerar varje stat och därmed varje vän-fiende relation. Ett utrymme den unge Marx fann utanför politiken, i en antipolitisk revolt mot staten själv: ”Whigs [ger] Tory och Tory [ger] Whigs skulden för orsaken till pauperismen. (…) Ingetdera parti finner förklaringen i politiken själv utan endast i det andra partiets politik. Ingetdera parti skulle ens drömma om att reformera samhället som helhet.” Nej, för denna dröm är förbehållen världens hemlighet: eskatologin.

Sådana där människor – kattmänniskor

Folk i allmänhet känner ju till den skickliga, grymma leken med råttan. Men många som känna till detta, kunna dock nämna katten söt, ”rar”. Sådana där människor – vad äro de för en sort. Det är märkvärdigt: en dylik kalla de rar, söt…

ICN, Om djur och om människan och djurvärlden – Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den

Jag vill bara härifrån

Jag har lyckan att känna en tänkande människa.

Jag vill bara härifrån. Jag vet inte riktigt var, bara att jag vill det nu. Det gör egentligen inte så mycket om jag hamnar på ett annat ställe där cheferna är lika jävliga och jobbet lika eländigt – det vore åtminstone ett avbrott, en tillfällig förändring. Det jag fruktar mest är inte att så småningom hamna i en liknande situation utan att fastna i samma. Det kanske är en illusion, men att en förändring i alla fall skulle ge lite extra skjuts till att ta ytterligare ett steg, och sen ytterligare ett, och sen… Det är det enda som gör att jag inte givit upp fullständigt.

För uppgiven är jag. Kanske inte fullständigt, men ändå tillräckligt för att inte längre bry mig. Roboten jag anställdes för att sköta är företagets hjärta, och den krånglar eller går sönder för jämnan. I början gav det mycket oro eftersom chefen såklart alltid kom och ville få mig att jobba över. Nu önskar jag mest hela tiden att skiten ska gå sönder. Jag tittar numera med ro på varje gång farsen sätter igång: roboten stannar, vi begrundar felet en stund och ringer sedan på service. Chefen kommer ut, nervös och smått aggressiv – som om vi uppsåtligt skulle ha orsakat felet. Servicegubbarna kommer och jobbar en stund, ibland nästan återstoden av dagen. Då är det lugnt och skönt. Man kan göra ett simpelt sidojobb i sitt eget tempo och slipper oväsendet från roboten. Jag skiter i om ni inte når upp till era vinstkalkyler – det här är inte mitt ställe, jag drar snart härifrån.

När det är som stressigast går jag ofta runt med hemska tankar, som exempelvis att vår avdelning totalförstördes av en brand, eller – och det här är jag inte särskilt stolt över – att jag personligen på olika sätt drabbas av olyckor som gör mig oförmögen till arbete. När det är som värst bryter jag hellre benen än arbetar. Eller så dagdrömmer jag åtminstone. Jag vill bara bort härifrån.

Vi har haft våra duster med cheferna. Mest smågrejer, vilket har varit upplivande. Men att bråka har jag i längden inte mycket ork för. Jag vill mest bara härifrån. På rasterna pratar jag och B ibland om hur kul det vore att försörja sig som musiker. Med J funderar vi – halvt på skämt, halvt på allvar – på olika sätt att skaffa pengar utan arbete, som att vinna på Lotto, bli pokerproffs, etc. Gemensamt för oss är att vi drömmer oss bort från det här jävla stället. Inte alltid för att det ibland är stressigt, utan oftast bara för att vi är trötta på att sälja våra liv för att kunna överleva.

När man tänker efter förstår man såklart att det sällan eller aldrig blir bättre någon annanstans. Och arbetslös vill jag inte bli igen. Men jag vill röra på mig. Jag vill drömma mig bort. Jag bryr mig inte längre om er, ni rövslickare och chefer, ni vardagsrealister och tristessförvaltare, alla ni som hellre hjälper till än tittar på när roboten går sönder. Ni suckar och beklagar er över förfallet – jag har slutat bry mig och har vänt uppgivenheten till ett tyst skratt, ett hopp om att vi snart är bortom all möjlighet till reparation. Kalla mig likgiltig, illojal, arrogant, motarbetare, eller vad som helst – jag bryr mig inte om er längre, jag drar snart härifrån. Jag vet inte hur, bara att jag gör det nu.

Johan Selig

Västerländska värden

 

Hittade en bortglömd text på datorn nyss, kanske kan vara av intresse. Artikeln publicerades i Minaret för något år sedan. Jag hade nog inte formulerat mig så här idag. Vad artikeln har på denna blogg att göra? Idén om en vag, eller rentav svag, icke-totaliserande gemenskap: en samvaro utan relationer, tycks mig inte vara särskilt långsökt att klassa som ett fenomen hemmahörandes i den politiska teologins trakter.

 

 

Västerländska värden – T.E. Lawrences känsla av otillräcklighet som modell för europeisk identitet

 

“Bedouin ways were hard even for those brought up to them, and for strangers terrible: a death in life.” T.E. Lawrence, Seven pillars of wisdom.

Civilisationernas krig. Integration och assimilation. Mångkultur. Enklavisering.

I debatten om problemen och möjligheterna som de senaste trettio åren av globalisering rest för Europa verkar begreppskonstellationerna lika många som utmaningarna. Om diskussionen koncentreras finner vi emellertid att dess destillat är frågan om europeisk identitet. Frågan om västerländska värden. Värdefrågan är härmed en terräng som de anti-rasistiska och toleranta strömningarna måste besätta. För vad som gäller är inget mindre än att bestämma värdenas innehåll, att ge dem konkret mening och faktisk betydelse.

Intresset ljuger aldrig. Den krassa frågan om vem som tjänar och vem som förlorar på kulturens utformning måste man våga ta i. Diskussionen blir på grund av detta inte skenhelig eller illusorisk, för det handlar inte om mystifikation utan om hegemoni. Det som står på spel i kampen om definitionen av det västerländska är följaktligen inte kulturen som sådan och inte heller dess värde, utan mer specifikt makten att bestämma och forma dess användning och effekt. Vilka kulturella värden är det då meningsfullt att arbeta för utifrån ett anti-rasistiskt perspektiv? Vilken typ av material bör idén om det västerländska byggas av? Och vilken modell skall vi använda oss av i vår konstruktion av det västerländska?

När Thomas Edward Lawrence den sextonde oktober 1916, mitt under brinnande världskrig, träffade sharifen Feisal för första gången möttes inte två fullständigt skilda kulturer. Snarare förenades disparata intressen i ett kulturellt överlappande samarbete där identitetsfrågan skulle hamna i centrum.

Feisal var sharifen som av Lawrence utvaldes till att leda arabernas uppror mot det turkiska sultanatet, det Ottomanska riket. Lawrence var i sin tur utbildad arkeolog som deltagit i utgrävningar i mellanöstern. Lawrences karaktär och intima kännedom om den arabiska Mellanöstern gjorde det självklart att han, av den brittiska säkerhetstjänsten, blev utvald till uppdraget att iscensätta ett uppror mot det turkiska sultanatet. Feisal och Lawrence var, för att använda Lawrences bitterljuva terminologi, dagdrömmare. Män som inte nöjde sig med att leva sina drömmar i sömnens slummer utan tvingades att förverkliga drömmens ljuva och beska i det levda och vakna:

 

 

All men dream: but not equally. Those who dream by night in the dusty recesses of their minds wake in the day to find that it was vanity: but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act their dream with open eyes, to make it possible.

 

Det Ottomanska riket hade vid denna tidpunkt, förutom nuvarande Turkiet och Israel, större delen av den arabiska halvön under sig. Eftersom det Ottomanska riket var allierat med tyskarna menade engelska militärer att grannlandet Egypten, som var ett av Storbritanniens protektorat, hade en nyckelroll i kampen för det brittiska imperiets intressen. Med Egypten som utgångspunkt önskade man bidra till en mobilisering av arabernas aversion mot turkarnas ockupation. Storbritanniens krigsminister Lord Kitchener, tidigare prokonsul i Egypten, hoppades medelst ett understödjande av en arabisk revolt mot det Ottomanska riket slå två flugor i en smäll, där den ena flugan ansågs viktigare att döda än den andra. För, som David Fromkin visat i artikeln The importance of T. E. Lawrence, var syftet med upproret mot det turkiska sultanatet för Kitchener först och främst av intresse för Storbritannien efter kriget. Det var då frukten skulle kunna skördas. Manövern handlade inte bara om att utmatta tyskarna utan ytterst om att försvaga de allierade makternas framtida koloniala projekt. Britterna önskade begränsa makten för nationer som under kriget var Storbritanniens allierade. Fromkin påpekar därför skillnaden mellan Kitcheners plan, som var att säkra mellanöstern från främst ryskt inflytande, och Lawrences inledande ord i Seven pillars of wisdom, Lawrences bok om tiden med Feisal: ”Some Englishmen, of whom Kitchener was chief, believed that a rebellion of Arabs against Turks would enable England, while fighting Germany, simultaneously to defeat her ally Turkey.” Bokens inledning är därför endast en del av sanningen, den andra delen höll Lawrence hemlig.

För att understödja en resning mot turkarna var det enligt Lord Kitchener nödvändigt att visa araberna och islam den största hänsyn och förståelse. Att det var pundets makt som motiverade de engelska militärerna att bete sig civiliserat och erkänna islam som en andlig, human och världslig storhet, förändrar inte det faktum att britterna fick respekt för islam. Och just detta, att islam är en religion värd att respektera, fick Lawrence erfara i livet med de beduiner som Feisals armé bestod av. Respekten hamnade därför i konflikt med det ekonomiska imperativets tarvlighet, vilket gav Lawrence starka skamkänslor. Skam över att han svek den idé som Feisal och hans trupper kämpade för. Skam över att han var en lögnare. Men genom att affirmera arabernas idealism kunde han dock för en tid glömma jaget, försvinna från sin egen otillräcklighet och falskhet samt nå en form av katharsis.

 

 

Even, I, the stranger, the godless fraud inspiring an alien nationality, felt a deliverly from the hatred and eternal questioning of self in my imitation of their bondage to the idea; and this despite the lack of instinct in my own performance.

 

Respekten för Islam innebar att Storbritannien tvingades anamma en annan kolonialstrategi än den som exempelvis brukats i Indien. De tekniker som engelsmännen utnyttjade där åsyftade att alstra lydiga subjekt genom, det den postkoloniala teoretikern Homi K. Bhabha benämnt, mimicry. Mimicryn är en imiterande subjektiveringsprocess; indierna skulle tillägna sig den brittiska kulturen. De skulle förvandlas till imitationer av västerlänningar, men identifikationen fick inte bli total, ett absolut sammanjämkande mellan kolonisatör och underdånig skulle upphäva den skillnad som bestämde vem som var herre och vem som var slav.

Om mimicryn innebar ett försök att mobilisera ett kolonialt subjekt som liknade, men inte var identiskt med ett västerländskt sådant, finner vi en inverterad imiteringsprocess hos Lawrence. Denna gång verkade den koloniala maktens egenintresse som ett incitament till att behandla den andre med respekt för dennes annanhet. Trots att den andres kultur inte skulle inlemmas i den egna behövdes det ett försök till förvandling, men nu var det västerlänningen som skulle förändras. Lawrence tvangs iklä sig arabens kultur, om än bara som en mask. Lawrence tvingades därför genomgå det omöjliga att bli en annan, att bli något bortom det egna. Men denna utveckling var stängd för Lawrence.

 

If I could not assume their [arabernas] character, I could at least conceal my own, and pass among them without evident friction, neither a discord nor a critic but an unnoticed influence.

 

I kontrast till mimicryn var Lawrences strategi härmed en form av osynlighet. En osynlighet som skulle borga för att arabernas operationer höll sig inom ramen för det brittiska intresset. Ett intresse vilket vilade på en akt av tillblivelse, om än en tillblivelse dömd att misslyckas – västerlänningens arabblivande. Lawrences försök att bli en del av en främmande kultur var nämligen utom allt hopp. Betänkligheterna och skammen fungerade som en barriär som uteslöt en fullständig kulturell metamorfos. Misslyckandet byggde därför inte på en omöjlighet att lämna det egna, utan på ångern över att framställa sig som en annan, som en arab, för att tjäna det koloniala intresset. Hindret var falskheten.

 

A man who gives himself to be a possession of aliens leads a Yahoo life (…). He is not of them. (…) [H]e is exploiting his old environment to press them out of theirs (…) [H]e may imitate them so well that they spuriously imitate him back again. Then he is giving away his own environment: pretending to theirs; and pretences are hollow, worthless things.

 

Men Lawrences återkommande, bittra och nästintill masochistiska diatriber om värdelöshet och ihålighet, om falskheten mot araberna såväl som mot britterna, tecknar inte det, om än negativt, de processer som föder kulturella möten och transformationer? För Lawrence lockade inte endast beduinerna bort från deras hem och kultur, utan det var lika mycket han som lockades in i beduinernas gemenskap. En gemenskap som för den främmande innebar en död i livet. En förvandling, lika mycket som ett tvång att leva många liv, vars gemensamhet var operationens mål och syfte; kampen mot ockupationen.

 

 

 

We lived many lives in those whirling campaigns, never sparing ourselves, yet when we achieved and the new world dawned, the old men came out again and took our victory to re-make in the likeness of the former world they knew.

 

 

Den ihåliga och värdelösa gemenskapen var därmed inte baserad på en lögn utan på de tilldragelser Lawrence, Feisal och beduinerna de facto erfor i öknen. Lawrences otillräcklighet och oförmåga att bli arab tvingade honom ut i en gränstrakt , ett slags mellanland, där det västerländska och det arabiska förstärktes samtidigt som de reducerades till ihåligheter. Om vi skall tro schablonen så föds det kulturella i mötet mellan världar, måhända var det därför nödvändigt för Lawrence att bestämmas av en känsla av svaghet. Av en skam inför hans otillräcklighet, hans oförmåga att vara europé, eller för den delen arab bland de främmande beduinerna. Hans och britternas behov av araberna, hans och västerlandets svaghet och falskhet, gav upphov till Lawrences ånger inför att tjäna penningen istället för en idé. Men samtidigt var det Lawrences insikt om att gemenskapen var baserad på en lögn som lockade västerlänningen såväl som araben bort från deras respektive egna in i ett gemensamt transkulturellt projekt.

Lawrence var således lögn men hans falskhet tvingade honom att bli främmande för sig själv och visar därmed att genuina möten mellan olikheter baseras på externalisering. De grundläggs genom uppkomsten av en erfarenhet av hemlöshet. För om möten mellan kulturer inte skall bli totaliserande måste de blockera behovet av assimilation samtidigt som dörren hålls stängd för avskurna identiteter. I ihåligheten och värdelösheten erkänns därför den andre, men inte som en fullständig annan, utan som en annan vilken man kan likna men aldrig bli, som man måste respektera men aldrig fullständigt förstå.

Vi bör därför definiera det europeiska som brist, som otillräcklighet, som behovet av vänskap, som imitation, som vekhet. Lawrences behov av Feisal. Britternas behov av upproret mot det Ottomanska riket.

Lawrences erfarenheter stipulerar att det västerländska endast kan artikuleras genom en relation till och ett möte med ett annat. Ett annat som den västerländske måste respektera till den grad att hon lockas ut ur den egna kulturen. Att vara europé är därför att bli främmande för sig själv, att lämna det egna för det hemlösa, främmande och skrämmande ihåliga universella.

Styrkan och massan

Vi har varit dåraktiga nog att göra styrkan proportionell till massan.

Paul Valéry

Förväntningarnas perspektiv

Det vore bra om man kunde skilja emellan utopi och utopiskt perspektiv. Utopierna intresserar mig inte, och det finns historiska skäl att akta sig för dem. Drömmen om ett idealsamhälle har överallt visat sig fördärvlig. Däremot är de utopiska perspektiven intressanta, eftersom de innebär ett nödvändigt ifrågasättande av tillvaron och en vilja till förändring. De är med ett annat namn förväntningarnas perspektiv; ett perspektiv som sätter ditt här, och ditt nu, i ett spänningsförhållande till din föreställning om framtiden, och det anser jag är nödvändigt för att man skall kunna leva. Det värsta skulle vara om vi accepterade ett samhälle, och ett liv, utan förväntningar. Förväntningar innebär alltid en spänning mellan tillvaron idag och en framtida tillvaro skapad av dina tankar och känslor.

Rafael Argullol

Cartesiansk radikalism

Och vad följer härav? Det är icke den enskilde som är människan, utan en tanke, ett ideal är det, som är människan, till vilket den enskilde icke ens förhåller sig, som barnet till mannen, utan som ett kritstreck till den tänkta punkten, eller som en – förgänglig skapelse till den evige skaparen, eller enligt modärn åskådning, som exemplaret till släktet. Här framträder ”mänsklighetens” förhärligande, den ”eviga, odödliga”, till vars ära (in majorem humanitatis gloriam) den enskilde måste offra sig, och finna sin ”odödliga ära” i, att ha gjort någonting för ”mänsklighetsanden”.

Max Stirner – Den ende och hans egendom, s. 416, Hällsen och Slätt 1910