Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Först ut Fourier. Och man bör måhända fråga sig om utopi och myt konvergerar?!

*

Charles Fourier

Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Översatt av Emilie Moulettes

H:ström förlag
För några somrar sedan bjöds jag av Gilles Dauvé till Compiègne, jag arbetade nämligen med att översätta hans texter till svenska. Under min vistelse diskuterade vi mycket och livligt och under ett samtal kom vi in på utopismen. Den idéströmning som projicerar drömbilder av egalitära samhällsmodeller som antites till världens orättvisor. Det mesta av diskussionen är glömt men ett har etsat sig fast: Dauvés framhärdande att vikten av Charles Fouriers utopi var dess hänsyn till behovet av konflikter hos människan.

Men i Emeilie Moulettes flyhänta översättning av Fouriers Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena finner jag ingen anarki. Förvisso baseras verkets utopi på en avgrund, människans natur som nyttomaximerande passionsvarelse. Ur denna spekulation reser sig ett perspektiv ämnat att harmonisera dessa passioner i en mängd utvecklingsserier. Fouriers absoluta tvivel och avståndstagande, som han menade karaktäriserade hans metod, betvivlade dock aldrig passionerna, endast deras bruk. Passionerna ämnas inte förändras utan genom planläggning botas från ”civilisationssjukan”. En kärleksmyndighet och kärlekskooperationer som delar in kvinnan i tre kategorier ska exempelvis frigöra kvinnan.
Boken rimmar därför illa med Dauvés tes. Jag finner hos Fourier blott en önskan att schematisera – till och med bokens läsare är klassificerade: de Nyfikna, de Njutningslystna och Kritikerna. Klassificeringen slår dessutom snart över i ett kliniskt perspektiv. Fourier är en medikus som mässar ödesbudskap, civilisationen är sjuk. Läkarröstens oroväckande klang gör att jag värjer mig, för idag är ett minutiöst planläggande av vår tillvaro dystopiskt inte utopiskt. Och mycket riktigt tycks Fouriers utvecklingsserie påminna om löpandeband, teorin om samhällsevolutionen tidsstudier och utopin löper så samman med vår tids oting. Men något händer, när Fourier efterlyser en Molière för att beskriva sin tids absurditet, inser jag att hans visioner fungerar som vår tids skrattspegel. Utopins ansats – samhällelig nytta – legitimerar samtidens galenskaper och Fouriers löjeväckande spekulationer blir med detta vår ordnings självironiska produktion av anarki. För skrattet, oförmågan att ta något på allvar, som att tillfredsställa sina passioner i assimilerande gemenskapsformer, omöjliggör utvecklingsserierna. Samhället lever på skrattets nåder! Den stund vi slutar lyssna på läkarens bannor: du måste ta förkylningen på allvar, behöver vi inte längre någon utopism.