Den enskilde

Den enskilde dras in i det nihilistiska spänningsfältet förtrollning och kan sedan inte ta sig ur detta. Det vore därför mödan värt att undersöka vilket förhållningssätt man kan rekommendera en person som är utsatt för denna anfäktelse. Hans inre är ju denna världs egentliga forum; hans beslut är viktigare än diktatorernas och makthavarnas. Det är deras förutsättning.

Ernst Jünger

Ritornar al prinicipio

Alla nya och stora impulser, varje revolution och varje reformation, varje ny elit kommer ifrån askesen och den frivilliga och den ofrivilliga fattigdomen, varmed fattigdom framförallt innebär att ge avkall på den säkerhet som status quo tillbör. Urkristendomen och alla starka reformer innanför kristendomen, den benediktiniska, den clunyacensiska, den franciskanska förnyelsen, baptismen och puritanismen (…) varje äkta ritornar al prinicipio (…) liknar utifrån den komfort och det behag man njuter av i det bestående status quo, ett kulturellt och socialt intet.

Carl Schmitt

 

Inger Enkvists spanska tänkare

 

 

Ännu en recension från Tidningen Kulturen – som kanske inte riktigt har med denna blogg att göra. Men Unamuno, Zambrano och Trias är alla tre välvärda att stifta bekantskap med. Börja med Unamunos Niebla – den finns översatt till svenska.

 

Spanska tänkare under 1900-talet – en introduktion

Inger Enkvist

Thales

Spanska poeter, mystiker och författare är i Sverige relativt omnämnda, men när det kommer till spanska tänkare är det tvivelsutan ovanligt att andra än exempelvis Llull, Cortes och Ortega y Gasset uppmärksammas. Och inte ens de är särskilt kända. Inger Enkvists introduktion till spansk filosofi är därför välbehövd. Studien är avgränsad till filosofin under nittonhundratalet och behandlar främst de fem tänkare som erhållit störst internationellt genomslag under seklet: Miguel de Unamuno, José Ortega y Gasset, María Zambrano, Eugenio Trías och Fernando Savater.

Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet och har tidigare publicerat böcker om undervisning. Kanske är det därför hon återkommer till filosofernas syn på bildning, ofta med syrliga kommentarer som inte platsar i en seriös studie. Exempelvis förebrås Zambrano för att hon inte ger mer utrymme åt utbildningsfrågor, hon är trotsallt dotter till en folkskollärare! Jaha, tänker jag, kanske är det helt enkelt inte Zambranos ämne. Överlag är det alldeles för mycket Enkvist över Spanska tänkare. Hennes sympatier grumlar omdömet. Zambrano förebrås för att hon inte var tillräckligt politisk. Att Unamuno förvisades till Kanarieöarna efter sin kritik av Primo de Rivera avfärdas med att det endast ”förlänade honom ett skimmer av heroism”. Unamuno, författaren till den omvälvande boken Niebla, verkar enligt Enkvist mer drivas av en vilja att bli känd än att tänka seriöst. Överlag är det mycket som verkar vara i Enkvists värld. Unamuno verkar ha varit en dålig lärare. Trias verkar vara inkonsekvent i sin filosofi. Jag måste säga att jag är ointresserad av hur Enkvist tycker att saker verkar förhålla sig. Detta tillsammans med hennes märkliga kommentarer, som att hon inte kan förstå hur Trias försöker utveckla en systematisk filosofi med hjälp av aforistisk, gör boken till en lika partisk som ointressant introduktion till tänkandet på den spanska delen av den iberiska halvön.

 

 

Platon

Den här gången en omöjlig recension som Tidningen Kulturen beställde. Över sexhundra sidor Platon skulle sammanfattas på tvåtusen tecken.

Platon

Skrifter. Bok 4

Översättning, förord och noter: Jan Stolpe

Atlantis

Jan Stolpes översättning av Platons samlade verk är en guldbemängd port öppet vettande mot gången som tar oss rakt fram till hjärtat av den västerländska traditionens labyrint. Under läsningen inser jag dock snart att ingången är en utgång. Steget in i Platons dialoger är ett steg ut i vår värld som trots århundraden av försök att lösa, eller rentav avfärda, filosofens problem och ödesfrågor står framför dessa likt en undrande Theaitetos. En Theaitetos som tvekande svarar jakande då den filosofiskt bevandrade gästen frågar den vetgirige ynglingen om det är ”klart att förändringen verkligen inte är varande, och samtidigt varande i den mån den har del i det som är?”

I denna fjärde volym av filosofens samlade verk är sju av Platons senare skrifter samlade: Parmenides, Theaitetos, Sofisten, Statsmannen, Timaios, Kritias och Filebos. Likt de föregående volymerna förser översättaren Jan Stolpe läsaren med ett initierat förord där texterna och framstående tolkningar av dem presenteras, tillsammans med ett brett litteraturregister för vidare läsning och en mäktig notapparat där termer, begrepp och nödvändig fakta utreds. Och sannerligen Alfred North Whiteheads beskrivning av den västerländska filosofin som en serie fotnoter till Platons verk är fortfarande till fullo omdömesgillt. Platon är omöjlig att kringgå och inte endast för att han bestämde kursen på det västerländska tänkandet, utan kanske än mer för att fienderna till formernas vänner, som en gång engagerade Platon såväl som Sokrates till kritik, lever vidare i en infantil okunskap om för hur länge sedan deras sofisteri faktiskt vederlades. I en värld som tillsynes omedelbart är präglad av sammanvävning och särskiljning lever märkligt nog de många och de dumma vidare lyssnandes på demagogers och sofisters myter som än idag reducerar allting till det samma eller det ena, ersätter formerna med förmågor. Gör det gemensamma till det gemena, gör rentav Parmenides ontologi till homogeniserande fascistpolitik som säger att inget kan förändras eller att det ena är makt… då kan man finna mer än tröst nämligen vapen hos filosofen som lade kraft på att förkunna det icke-varandes vara, som sa att förändring både är det samma och inte det samma, som häftade olikhet vid identitet. Som tog oss bortom det faktiska, världsligt vidriga till formerna.

Horntrollet

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Den här gången Per Odenstens Horntrollet.

*

Per Odensten
Horntrollet
Norstedts

Per Odenstens senaste roman Horntrollet dryper av fenomenalism. Om det är någon i boken som kan förstå fenomen, läsa av blickarnas meddelanden och menaden, så är det den förståndshandikappade pojken Eilert Stavh, ett lika säligt som litet barn inkapslat i en alltmer mognande ynglingskropp. Med ett medvetande som stannat i växten och som därmed tycks retirera till djurens och naturens liv, blir Eilert plågsamt medveten om biskop Berkeleys bud, esse est percipi, att vara är att förnimmas.

I pojkens värld är attityderna det verkliga. Komplicerade ord går honom lätt förbi, ja, språket självt jävlas med honom, men han är inte dum för han fattar tonen och inställningarna. Till sist tar han sig till och med in i vuxentänkandets domäner och lyckas erövra fragment av grammatiken och stavningen. Långt innan dess har pojken dock lärt sig vikten av att analysera omgivningens signaler. Han förstår vad hans fars suckanden betyder. Och Eilert förstår att fröken Paulsson, vaktmästaren Olausson och den nya lärarinnan Ekdal vill honom väl när de ordnar så att han kan leva i skolan och undslippa sin vedersakare till far. Eilert fastnar därmed i skolan, som hans kropp men inte medvetande, snart vuxit ur. Han tar med sig sina dyrköpta erfarenheter av osynlighet, för att kunna undvika skolbarnens illasinnade blickar. De ögon han tål att blickas utav är endast de välvilligt inställda, som hans mors och de få andra som rättvist mäter hans vedhuggande, latrintömmande och nästintill lönlösa försök att ta sig igenom hemläxorna.

Eilert gör alldeles rätt i att försöka dra sig undan samhällets vy och gömslen och tillflyktsorter är det minsta man önskar de så kallade svagsinta som i folkhembyggandets Sverige sattes på anstalt. Odenstens vittnande om ett av dessa liv som låstes in för att förtvina skulle därför kunna bli en viktig kritik av svenskhetens historia. Men romanens schablonartade karaktärer är alltför platta för att engagera och därmed kritisera den verklighet som vårt förakt för svaghet vilar på. Istället för en roman får vi en klichébemängd melodram där den onde är lika ond som den gode god och vars sentimentalitet gör romanen till blödig tårdryparpropaganda.

Hommage à Gödel

När jag var en liten pojke lekte jag, Anders och Ernst varje sommar ute i Höllviken. Ernsts far Christer var i mina barnaögon en märklig och fri man med stort bibliotek, som vaknade sent och aldrig tycktes behöva arbeta. Det visade sig senare att han var författaren och översättaren Christer Persson, som bland annat översatt och på nätet publicerat Ernst Bloch. Arbeta behöver han inte, han är en av de lyckligt författarlöns lottade och idag publicerar han sig endast utanför de stora förlagskolosserna. Företrädesvis på webben. Till nästa nummer av Subaltern skall dock Christer medverka med en längre artikel om Bloch och den moderna biologins metafysik. Håll ögonen öppna, tänkare och frisinnade, Christers tankar tar en med häpnad!

Nedan publiceras en dikt av Hans Magnus Enzensberger, översatt just av Christer.

De vetgiriga kan läsa mer här: Svarta hål – Ernst Bloch

*

Hommage à Gödel

Münchhausens teorem, häst, kärr och hårpiska,
är betagande, men glöm ej:
Münchhausen var en lögnare.

Gödels teorem verkar vid första anblick
inte mycket för världen, men betänk:
Gödel har rätt.

”I varje tillräckligt omfattande system
låter sig satser formuleras,
som vare sig kan bevisas
eller vederläggas inom systemets ram,
försåvitt systemet självt
inte är inkonsistent.”

Du kan beskriva ditt eget språk
på ditt eget språk:
men aldrig fullt ut.
Du kan utforska din egen hjärna
med din egen hjärna:
men aldrig fullt ut.
Och så vidare.

För att rättfärdigas
måste varje tänkbart system
transcenderas
det vill säga förstöras.

”Tillräckligt omfattande” eller ej:
Motsägelsefrihet
är en bristvara
eller en motsägelse.

(Visshet = inkonsistens)

Varje tänkbar ryttare,
alltså också Münchhausen,
alltså också du är ett subsystem
till en tillräckligt omfattande kärrmark.

Och ett subsystem till detta subsystem
är den egna hårpiskan,
detta lyftverktyg
för reformister och lögnare.

I varje tillräckligt omfattande system,
alltså också i detta kärr framför oss,
låter sig satser formuleras,
som inom systemets ram
vare sig kan bevisas eller vederläggas.

Tag dessa satser i handen
och lyft!

Minaret #5

Herr Omars tidskrift är alltid läsvärd!

I senaste numret återupplivar Ashk Dahlén den bortglömde diplomaten och poeten Eric von Post och Mohammad Fazlhashemi skriver om det sekulära tänkesättets historia inom islam.

 

Anders J. Wikström berättar en fascinerande historia om August Georg Wallin (1811-1852), finsk orientalist och muhammedan under namnet Abd al-Wali. Vår egen svenske dervisch Torbjörn Säfve delar med sig av sin livsvisdom från obygderna kring Haddebo skola där han enligt egen utsago tituleras ”magistern”.

 

Den persiska poetissan Mana Aghaee bidrar med en kärleksdikt i Koranens anda och Maria Küchen har varit i Turkiet och inspirerats av Gunnar Ekelöfs ängel till att skriva sufisk poesi.

 

Alger har av Arabförbundet korats till årets arabiska kulturhuvudstad 2007. Leila Karin Österlind har besökt staden och rapporterar för Minarets räkning.

 

Dessutom, den vittre Ola Wikander anser att det var bättre förr, närmare bestämt på 800-talet. Då värdesatte man nämligen de ”onödiga” kunskaperna i filosofi, astrologi och alkemi i Visdomens hus i Bagdad.

 

Den gode Wikander önskar att dagens universitetsledningar borde ta efter de muslimska kalifernas aktning för lärdomen och de lärde.

 

Och mycket mer…

KONSUMERA! KONSUMERA! KONSUMERA!

Läs mer på: www.mohamedomar.se

Barnen

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Nu Hjertén. Här bör man komma ihåg att det är Hjertén inte jag som är en vän av världens tarvlighet. Och barn, vem fan gillar barn?!

*

Hanserik Hjertén

Barn

Förlaget Öglan

 

I utskicket som följer med Hanserik Hjerténs nya diktsamling Barn slås det på stora trumman. Bilder av barndomen i skimmer ”som vi sällan ser den” utlovas. Och bilder får vi, på barnet, barnbarnet och barnbarnsbarnet som ”genom Bell&Howles/ döda öga” förevigas. Kamerans stillnad av tiden låter telningen som telning lämnas över till det framtida utan att växa, växla eller vuxna. För Hjertén naglar med sitt fjäderlätta, ofta snillrika, ständigt konserverande modernistiska bildspråk, tålmodigt fast sina glin på bokens ark: ”Det står ett foto av barnet/ i fönstret, taget för länge sen,/ tiden någon annanstans.”

 

Den utlovade sensationen uteblir emellertid, för koloriten på Hjerténs målarkonst tenderar att bli fadd. Dikterna är varken osedvanliga eller originella, snarare återanvända. Jag går inte så långt som att det bjuds på hötorgskonst men Hjertén vågar sig på att arbeta med klichén: ”Underliv, livsunder./ Ur träck och sperma/ din klara sol går åter upp. Ur våld och täkt/ den nya skapelsen”. Men detta visar även på mod och friskt vågat är hälften vunnet. Segern ligger emellertid inte i motivet. Det är först när Hjertén tecknar perspektivet som diktsamlingen kommer till sin fulla rätt. Och då blir det sann poesi, för Hjertén är en diktare som kan sjunka till den nivå som är det låga och infantila. Dessutom gör han det stort. Barnets blick på världen fångas med exceptionell skärpa och medryckande igenkännarkänsla:

 

Barnets blick vänds ofta uppåt.

Jättar skuggar dess ögon.

Livsresan är ögats resa.

Gradvis når det upp till andras blickar.

Med ögats jämställdhet

är barndomen förbi.

 

Denna lägre blick tycks rusta för en frontalkrock med vår demokratiska, censurerande vuxencivilisation. Barnet tillhör det lägre, det lilla. Det som är närmare jorden än det himmelska. I Hjerténs värld uttrycker den lille en våldsam världslighet. Han är ”ett materians barn” ”utan andlighet” och det är just synen på världen som avskär barnet från det transcendent avgrundshöga: ”han som hör bön hörde inte./ Från det ögonblicket såg han/ jorden i ett annat ljus.” Ett immanensens ljus vars glimmer vi kan följa om vi vågar se med Hjerténs barnaögon.

Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Jag har bestämt mig för att publicera vissa av mina recensioner från Tidningen Kulturen här, dock endast de som passar in i bloggens tematik på något sätt. Recensionernas längd gör dem knappast uttömmande, men gör å andra sidan dem desto mer lämpade för bloggosfärens yta och lättsinne. Först ut Fourier. Och man bör måhända fråga sig om utopi och myt konvergerar?!

*

Charles Fourier

Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena

Översatt av Emilie Moulettes

H:ström förlag
För några somrar sedan bjöds jag av Gilles Dauvé till Compiègne, jag arbetade nämligen med att översätta hans texter till svenska. Under min vistelse diskuterade vi mycket och livligt och under ett samtal kom vi in på utopismen. Den idéströmning som projicerar drömbilder av egalitära samhällsmodeller som antites till världens orättvisor. Det mesta av diskussionen är glömt men ett har etsat sig fast: Dauvés framhärdande att vikten av Charles Fouriers utopi var dess hänsyn till behovet av konflikter hos människan.

Men i Emeilie Moulettes flyhänta översättning av Fouriers Teorin om de fyra rörelserna och de generella ödena finner jag ingen anarki. Förvisso baseras verkets utopi på en avgrund, människans natur som nyttomaximerande passionsvarelse. Ur denna spekulation reser sig ett perspektiv ämnat att harmonisera dessa passioner i en mängd utvecklingsserier. Fouriers absoluta tvivel och avståndstagande, som han menade karaktäriserade hans metod, betvivlade dock aldrig passionerna, endast deras bruk. Passionerna ämnas inte förändras utan genom planläggning botas från ”civilisationssjukan”. En kärleksmyndighet och kärlekskooperationer som delar in kvinnan i tre kategorier ska exempelvis frigöra kvinnan.
Boken rimmar därför illa med Dauvés tes. Jag finner hos Fourier blott en önskan att schematisera – till och med bokens läsare är klassificerade: de Nyfikna, de Njutningslystna och Kritikerna. Klassificeringen slår dessutom snart över i ett kliniskt perspektiv. Fourier är en medikus som mässar ödesbudskap, civilisationen är sjuk. Läkarröstens oroväckande klang gör att jag värjer mig, för idag är ett minutiöst planläggande av vår tillvaro dystopiskt inte utopiskt. Och mycket riktigt tycks Fouriers utvecklingsserie påminna om löpandeband, teorin om samhällsevolutionen tidsstudier och utopin löper så samman med vår tids oting. Men något händer, när Fourier efterlyser en Molière för att beskriva sin tids absurditet, inser jag att hans visioner fungerar som vår tids skrattspegel. Utopins ansats – samhällelig nytta – legitimerar samtidens galenskaper och Fouriers löjeväckande spekulationer blir med detta vår ordnings självironiska produktion av anarki. För skrattet, oförmågan att ta något på allvar, som att tillfredsställa sina passioner i assimilerande gemenskapsformer, omöjliggör utvecklingsserierna. Samhället lever på skrattets nåder! Den stund vi slutar lyssna på läkarens bannor: du måste ta förkylningen på allvar, behöver vi inte längre någon utopism.