Myten och det politiska (myt2)

 

 

I sin monumentala bok Glossarium skriver katoliken Carl Schmitt varför han tar ställning för den reformerade Thomas Hobbes politiska teologi, ni får ursäkta min dåliga översättning:

 

“Thomas Hobbes viktigaste mening kvarstår: Jesus är Kristus. En sådan menings makt får verkan även om den förflyttas till ett konceptuellt systems marginaler, även om det till synes står utanför den begreppsliga kroppen. Denna förpassning är jämförbar med den domesticering av Kristus som Dostojevskijs storinkvisitor utför. Hobbes artikulerade och bidrog med vetenskapligt resonemang för vad storinkvisitorn praktiskt genomförde: att göra Kristus effekt harmlös i den sociala och politiska sfären, att avanarkifiera kristendomen men samtidigt låta den stå kvar i bakgrunden med någon form av legitimerande effekt och i alla fall inte överge den. En god taktiker ger inte upp någonting, åtminstone inte så länge det inte är totalt oanvändbart. Därav blev inte kristendomen förbrukad. Och därför måste vi fråga oss själva: vem är närmare Dostojevskijs storinkvisitor: den romerska kyrkan eller Thomas Hobbes suverän? Reformationen och kontrareformationen pekar mot samma håll. Berätta vem din fiende är och jag säger mig vem du är. Hobbes och den romerska kyrkan: fienden är självifrågasättandets gestalt.”

 

Detta citat är relevant för att vi skall kunna närma oss en definition av det politiska och visa hur politiken är relaterad till det mytiska. Hobbes försökte formulera en kristen statsteori samtidigt som han ämnade föra bort det bibliska motivet om offrets oskuld från sin teori. För Hobbes såväl som för Schmitt finns det således ingen politisk sfär, alltså ingen politik, om inte det kristna kärleksbudet förvägras inträde i just denna sfär (detta då politiken innebär och kräver offer samt fiendskap, det vill säga en mytologisk offerstruktur). Kärleksbudskapet, att älska sin fiende och sin nästa som sig själv, att vända andra kinden till, att låta offret uttala sin oskuld, innebär en anarki så väldig att den underminerar statens fredsskapande funktion: den mänskliga rätten att döma någon som skyldig och därmed befästa andras oskuld. Den moderna demokratiska statens tvång att döma en förövare gör domaren och det resterande samhället oskyldigt.

 

Om vi ser myten som dels våld, dels en dömande instans och dessutom som politikens och statens garant, det senare emedan det politiska kännetecknas av den mytologiska offerstruktur det judiska folket och senare Jesus försöker omkullkasta, då kan vi sluta oss till att politik först och främst är en fråga om makt. Makten att döma, värdera och offra. (Jag kommer längre ned försöka definiera begreppet makt). Politik och stat blir därmed i sin tur makter som kan garantera fred genom användandet av det jag benämnt såsom mytiska riter (härav vikten av Hobbes, Cortes och Schmitt: tre filosofer som upprättar offerstrukturen i sin kamp mot oordning) – det vill säga fabricerandet av förövares oskuld och offrets skuld (om än genom att peka ut en faktisk brottsling, aldrig nog så skyldig – moraliskt och juridiskt sett – till de mest fruktansvärda brott, just som syndabock, som skyldig). All modern politisk teori kännetecknas fördenskull av reduktionen av det kristna kärleksbudet, genom att låsa in den i den sfär som ofta benämns med termen det civila samhället eller enkom samhället, eller kanske rentav till familjen eller skilda aspekter av det civila samhället. Hurusom, den politik som inte innebär försöket att stävja en sådan eller liknande anarki är anti-politisk alldenstund den underminerar möjligheten till varje politik. Rimligtvis är därför den enda bibliska politiken, den som är baserad på den bibliska uppenbarelsen om offrets oskuld, en märklig negativ form av politik. Ett slags intresselöst angrepp på det politiska utifrån den kristnes insikt om att hon inte skall bli slav under några människor, för att tala med Paulus, eller för att hon inte är del av världen utan tillhör Guds söner, som det står i Johannes evangelium…

 

I artikeln Rätten att ha rättigheter skriver Werner Hamacher att kristendomens apolitea genererade en reell politisk problematik för det romerska samhället, för utifrån grekisk politiskteori var människan endast människa i samhället och samhället kunde endast vara konstitutionellt, det vill säga en stat, ett politiskt samhälle. När en massrörelse då uppstod som inte la sig i det politiska skapades det därför människokategorier som stod utanför polisen och härmed mänskligheten, men som ändå inte var barbarer. I och med att denna uppkomst av en indifferent och intresselös religion, vad det politiska och konstitutionella anbelangar, inte stegrade sin indifferens till en absolut dito utan lät den förbli en strikt neutralitet hotades aldrig den världsliga makten reellt. Himmelriktet jäste aldrig brödet. Vilket, märkligt nog, innebar att den kristna kyrkan trots sin uttalade vilja erhöll en strikt politisk roll då den splittrade människan så att hon hädanefter var en samhällelig såväl som en politisk varelse.

 

Hamacher refererar till Tertullius utsaga: Nobis nulla magis res aliena quam publica— det vill saga att ingenting är mer främmande kristna än offentliga angelägenheter, men denna sats är enligt mig ett missförstånd av radikaliteten i exempelvis Paulus “indifferens” gentemot Rom, eller judarnas flykt från Egypten, detta kan man styrka med hjälp av Girogio Agambens och Jacob Taubes forskning. Paulus bliv inte slav under några människor är förvisso ett ointresse riktat gentemot staten och samhället, men inte för att som Hamacher skriver (observera dock inte apropå Paulus) visa att kristendomen är en harmlös apolitisk sekt som gentemot det politiska livet uttrycker en neutralitet ifrån denna sfärs prerogativ, utan tvärtom för att förklara krig mot världen och dess frid. Krig genom ointresse. (Ett ointresse som även gäller egna begär och intressen. Ett ointresse som vi idag kan se i den opolitiska massans praktik.)

 

Kristendomen förvägrar människan att döma och predikar tvånget att förlåta och älska, något som ingen stat eller politik kan baseras på och som därmed motverkar varje makt.

 

Det är korrekt att den ursprungliga kristenheten inte är någon ny politisk teokrati, eller ja, historiskt sett blev den just detta, och faktiskt just genom denna inledande neutralitet, men ideellt sätt och förstådd som uppgörelsen med den samhälleliga offerstrukturen är den, menar jag, ingen politisk teokrati, eller teori för den delen, utan snarare uppgörelsen med det politiska som sådant. Den är kriget mot politiken, men inte ett internt krig utan ett angrepp utifrån – ett angrepp genom ointresse, genom exodus. Därför är den likväl en uppgörelse med den dubbla (kluvna) definition av människan som än idag präglar vår civilisation och som reglerar vårt samhälle i dels en politisk, offentlig och konstitutionell sfär, dels en samhällelig, civil sfär (det civila samhället).

 

Hamacher har förvisso rätt i att den historiska kristenheten är den struktur som klyver människan till att fungera som socialt djur och politisk medborgare, men priset för detta är att kristendomen blir statens och senare demokratins religion – och därför upprättar den just den offerstruktur som den en gång revolterade emot. Demokrati är först och främst en politisering av livet, alltså ett fastställande av livet som politiskt och det kristna medlidandet tenderar i och med dess relativa indifferens, istället för den absoluta separation från världen som evangelierna vittnar om, på så vis bli en form av demokratisk moral. Humanism helt enkelt (istället för den blinda, profetiska och accepterande blick som Flannery O´Connor menade karaktäriserade en egentlig kristen moral). Enligt Karl Löwith kännetecknas den moderna demokratin, såväl som de totalitära samhällena, av en stigande om inte total politisering av livet. Polisens befogenhet breddas genom att införliva det civila samhället och politisera det sociala, få det sociala att bli basis för det politiska: en damm att fiska röster i.

 

Om den bibliska kristenheten är politisk är den endast politisk utifrån ett ifrågasättande av det som vi anser vara politik: politisk aktivism, politisk kritik, politiska institutioner, parlamentarism, demokrati, partier, marxism, konservatism, liberalism, fascism, feminism, moralism, humanism – ja, hela det politiska spektrat. Anti-politisk således. Det här betyder inte att allt det jag räknade upp är samma sak. Nej, det betyder bara att alla dessa skillnader måste relateras till den absoluta skillnad som kristenheten upprättar emellan sanning och myt, emellan oskuld och skuld. Förlåtelse och hämnd.

 

Den bibliska kristendomen är en av få former av kritik som kan riktas emot politiken, den totala politiseringen av livet, som inte talar utifrån en politisk belägenhet. Kritiken är ingen kritik och än mindre en politik, den söker inte efter en immanent problematik, den försöker inte rätta eller förändra något begrepps användning. Nej, det är ett angrepp från en utsida som inte sysslar med korrigering utan enkom med fullständig förintelse, i det här fallet av det politiska. Alltså, kristenheten är inte politisk, den är undergrävandet av just det som kännetecknar det politiska, den offerstruktur som präglar varje politisk definition och detta är ingen politisk utsaga utan en ontologisk.

 

Om vi då återgår till begreppet makt och dess relation till politiken, så skrev jag innan att makten är politikens essens, det stämmer förvisso, men jag måste tillägga här att jag håller med Miguel de Beistegui som a propos Heideggers kritik av politiken, ett resonemang jag lånar, skriver att Macht inte är så mycket politisk som metafysisk, och att politiken därmed, speciellt den moderna politiken, inte är något annat än just metafysik. För Heidegger – och detta kännetecknar även kristenheten, återstår att visa varför – kan man därför endast förstå det politiska om man kliver ut ur politiken, det vill säga ställer sig utanför den metafysik som genererar politik, ställer sig utanför makten – Heidegger talar alltid om det politiska, aldrig ifrån det politiska. Detta är Beisteguis kontroversiella såväl som intressanta tes och likadant är det med den bibliska förintelsen av politiken och myten. Det är ett tal om myten i Bibeln, om det offer som all politik är baserad på: det spelar ingen roll om politiken ännu inte offrat någon. Det kommer den göra. Staten är antingen creator pacis eller defensor pacis, den inleds antingen med våld, eller kommer med våld.

 

I Heideggers ökända rektorstal är det explicit att makt är metafysik och att metafysik inrättar och kontrollerar det politiska: alla (politiska) makthavare kännetecknas av att de inte äger makt utan att de ägs av makten. Makt är därmed en princip som föregår det politiska och som tvingar människor att agera på olika sätt, exempelvis politiskt eller moraliskt. För Heidegger är detta förstås den kulminerade metafysik som sedan den första begynnelsen, alltså sedan den grekiska filosofin, bestämt varat såsom phusis. Varats Wesen är phusis och phusis Unwesen är enligt Heidegger Macht, vilket leder till att människans relation till Varat i den första begynnelsen (den grekiska filosofins kulminering i modern metafysik) blir en relation emellan människa och natur, där och:et, alltså relationen emellan dessa två, blir ett Gewalt: maktens våld. Medan den andra begynnelsens relation till Varat då skall bestämmas genom Ereignis vilket karaktäriseras av något märkligt, nämligen Ohnmacht.

 

Tills vår relation med Varat är bestämd av denna Ohnmacht står vi i maktens led: varandet är definierat genom termer som alla är häftade vid maktmetafysik (dynamis, potentia, potestas , kraft, energi, vilja och självklart makt rätt och slätt). Varat som makt förvandlar det varande till pur Wirksamkeit, Kraft och Gewalt . Enligt Heidegger är förstås kristendomen, den bibliska såväl som den skolastiska, innesluten i denna form av metafysik, men jag vill mena att Heidegger har fel där. Som ni förstår kan jag inte redogöra för denna kritik av Heidegger här, men något annat kan jag nog åtminstone argumentera för, nämligen att denna Ohnmacht, Heideggers kritik av maktmetafysiken som mobiliserar det politiska och därmed det våld som upprättar politiken och samhället (offret, värderandet av någon som skyldig), har en parallell i den andra början som den kristne hoppas på, nämligen döden, eller snarare återuppståndelsen från det jordiska livet, från världen. För himmelriket, med andra ord den “kritik” av myten som de bibliska berättelserna framställer, vad är det om inte en kritik av just makt? Vad kommer Paulus och de bibliska berättelserna med om inte ett narrativ om världen som inte är baserat på våld och makt? Samtidigt som man erkänner makten och våldet, det man benämner världen, som en realitet nödvändig att blottlägga och utmana genom kärlek.

 

För att bevisa detta räcker det, tycker jag, med att man jämför den kristna skapelsemyten med de mytiska, i den kristna skapelsemyten har vi inga sönderslitna Gudar eller mördade titaner. Våldet finns förvisso, men det har en annan roll, man kan se igenom det och öppet anklaga det…

 

Öppet kan offret utbrista sin oskuld, be och ta emot förlåtelse och därmed bli renad från sin skuld. Detta är ordets förmåga.